I would go anywhere to find myself ‘cause I feel so lost all the time

Jag känner mig så himla frustrerad. Juni närmar sig, körsbärsträden har blommat över och hjärtklappningen ligger alltid nära till hands. Jag sover dåligt om nätterna, somnar ibland vid två eller tre och orkar sedan inte ta mig till jobbet. När fiskmåsungarnas skrik och mina tankar håller mig vaken googlar jag kan man få PTSD av upprepade negativa besked vid ultraljudsundersökningar?

Alla dessa deprimerande väntrum med hårda stolar, plastblommor och föräldratidningar, inte visste jag att dem skulle bli mitt liv. Inte visste jag att det skulle ta så hårt på mina krafter att gå in i rum som egentligen inte tillhör mig.

Och så går luften ur mig en tisdag, när jag återigen ligger i en gynekologstol. Först feldiagnostiserar han mig med endometrios, för att sedan inse att han råkat tittat i en annan patients journal. Sedan säger han att han inte vet vad han ser på datorskärmen, det är något som buktar vid livmoderhalsen (tror jag att det var) och som behöver undersökas igen. Han glömde skriva ut bilder på det, säger att jag ska höra av mig nästa gång jag får mens. Jag är så förvirrad och omruskad att jag glömmer ställa alla frågor som väcks i mig.

Och kvar är tomhetskänslan, frustrationen över att ha en kropp som inte fungerar som jag önskar och ilskan över att hela tiden behöva leva i motvind. Kommer det någonsin att bli min tur?

tiden väntar inte på nån, men det visste vi inte då

Jag minns fortfarande idrottslektionerna på högstadiet. Hur det kalla gummigolvet kändes under mina fötter, hur salen luktade svett och dateparfym, hur Andreas brukade skoja om hur små mina bröst var och ibland skrattade jag också. Jag var bollrädd, ville redan då hellre sitta på en bänk och läsa böcker, vara för mig själv. Idrottsläraren verkade inte heller vilja vara där, hennes blick flackade när Sten blev retad för sitt namn eller när jag och Linda A varje vecka blev valda sist till Andreas eller Mattias lag.

Den där känslan. När jag stod med magont på det kalla gummigolvet bredvid Linda A, väntandes på att få bli vald av någon som egentligen inte ville ha med mig i sitt sammanhang. Jag tror att den har förföljt mig genom åren och ibland blir den så himla påtaglig. Som när det känns som om jag snart står ensam kvar på det kalla gummigolvet med min barnlängtan och andra tycks få sina namn uppropade, ett plus på stickan, en ultraljudsbild på ett tickande hjärta bredvid sitt att sätta upp på kylskåpsdörren.

Det här har också fått mig att tänka mycket på tiden. Tiden, som fortsätter att gå utan att vänta på någon. ”Tänkte du när du var yngre att ditt liv skulle se ut som det gör nu?” frågade en vän nyligen när vi pratade om vuxenlivet, tiden och förväntningar. Vi kom båda snabbt fram till att våra förväntningar på vuxenlivet såg helt annorlunda ut för tjugo år sedan, när vi var runt tjugo och hade så mycket tid och så många upplevelser framför oss. Nu befinner vi oss vid en tidpunkt där vi båda känner oss lite vilsna, försöker få ordning på våra tankar och liv. Vi är mycket närmare medelåldern än ungdomen, men ändå känns det som om vi bara lajvar vuxna.

Att fyrtioplus-livet skulle se ut som det gör, med en annalkande skilsmässa eller en hjärtskärande barnlängtan och funderingar kring vad man egentligen vill och orkar jobba med fram till pensionen, hade vi helt enkelt inte föreställt oss. Och samtidigt känns det som om nästan alla andra omkring oss har full koll på sin tillvaro, de tillhör ett vuxet sammanhang. Dessa människor pensionssparar, skaffar ett tredje barn, jobbar utan att fundera så mycket kring arbetsuppgifterna och har självklart matlåda med sig varje dag (och stannar nästan aldrig hemma från jobbet), handlar aldrig på avbetalning, tränar efter jobbet eller springer en runda före jobbet, äter fredagstacos och känner sig överlag nöjda med livet. De har sällan dödsångest eller klimatångest, känner sig sällan otillräckliga på jobbet och längtar sällan bort.

Som vuxen kan man inte stå och vänta på att få höra sitt namn och bli vald, man ska visa framfötterna, man ska tåla stress bra. Man ska veta vad man vill och vara duktig på det, man ska ha ork och lust. Man ska ha självkännedom istället för självtvivel, man ska ha många bollar i luften och många järn i elden.

Fan, jag är ganska dålig på att vara vuxen alltså. Men jag antar att man lär sig så länge man lever.

time is running faster than wild birds in the sky

Så har det plötsligt gått sex månader sedan jag skrev något sist, novembermörkret har ersatts med kalla vårvindar och blommande körsbärsträd. Livet, och tiden, tickar på och det händer väl ingenting och mycket på samma gång.  Och så har det hunnit gå ett år. Sedan jag åkte till Riga och blev gravid, sedan graviditeten avtog och missfallet var ett faktum.

Orken tryter och tröttheten klänger sig fast, pandemin fortsätter att härja och jag längtar efter vaccin, ljusare dagar och lättare andetag.

Jag har varit borta från jobbet en hel del den här våren, är för närvarande sjukskriven på 25 % och känner mig kass. Jag började prata med en kille på tinder och vi pratade om att ses över en fika, men sen slutade han bara att höra av sig. Precis som vissa vänner, som inte längre tycks vilja vara just mina vänner. Självförtroendet krymper, jag börjar känna mig mer och mer osynlig och betydelselös (även om jag vet att det inte är helt sant).

I nästan samma veva som polypen opererades bort i slutet av mars hittades en misstänkt cysta på min sköldkörtel, som det nu ska tas en biopsi på. Läkaren bad mig att inte oroa mig, men det gör jag ändå. Jag bara undrar när alla motgångar ska ta slut, när det ska bli min tur.

De flesta av mina växter vissnar för att till slut dö, jag vet inte om jag vattnar för lite eller för mycket. Jag har till och med börjat prata med dem, hörde i ett radioprogram att de ska må bra av det. Jag berättar om vädret, de senaste coronanyheterna, hur det ibland värker ända in i mitt skelett av längtan. Jag förstår inte varför de flesta av mina växter vissnar för att till slut dö och jag förstår inte varför embryot inte ville stanna kvar i min livmoder; kanske håller min kropp också på att vissna?