Varför är det så att jag vid fyrtiotvå fortfarande tror på lyckliga slut, att jag ska bli vald att jag ska få bli någons mamma; en famn som alltid är öppen för någon som ger mig sina första andetag, sitt första leende någon som ska gå sina första steg med tryggheten att jag går bakom alltid redo att ta emot, hålla i, aldrig riktigt släppa taget. att jag ska få bli någons älskade; älskad av någon som ser det trasiga och svarta men ändå stannar kvar någon som smeker min rygg när jag sitter bredvid, viskar kärleksord i mitt hår och river ner alla mina murar Varför kan jag inte sluta tro att det ska bli som i filmerna att han ska stå utanför min dörr en dag när jag minst anar det, att de två blåa strecken som betyder att jag har något levande i min livmoder blir en Kerstin eller Sixten som kallar mig mamma, att jag ska få leva lycklig i alla mina dagar
á bout de souffle 