ifrån första början var jag säker, jag kan göra vad som helst för dig i världen

Så rusar även oktober fram, november väntar runt hörnet och affärerna har tagit fram tomtar, granar och adventsljusstakar. Ibland tänker jag på sommaren som varit och ångrar att jag inte nakenbadade i havet fler gånger, samtidigt är hösten rasande vacker i allt det gula och röda och samtidigt virvlar förhoppningarna i takt med löven.

Sista lördagen i oktober och jag lyssnar på Jens Lekman, kan nästan känna hur ensamheten lägger sig som ett moln över min hudlöshet. Jag går över gatan för att hämta pizza, förbi den där lilla lekplatsen mitt bland lägenhetshusen och den hårda vinden får mina ögon att tåras eller om det är den rivande längtan i min bröstkorg. Längtan efter din lilla hand i min när vi går den här vägen och du släpper min hand i samma stund som du ropar att du vill gunga medan jag hämtar pizzan och jag som ropar tillbaka vill du inte ha en klubba? och hur vi på vägen hem sedan pratar om vilken film vi ska titta på efter lördagsbadet, du hållandes din röda klubba och jag utan rivande rosor i min bröstkorg.

Jag hoppas vi börjar närma oss varandra, du och jag. Jag känner mig förväntansfull, men också lite rädd. Kanske är det nummer 184 som blir din pappa? Kanske blir du den mest efterlängtade julklappen? Kanske är jag för naiv? Tankarna rusar så lätt iväg. När jag tänker på dig. Eller när mamma säger då ska jag inte slänga alla leksaker här hemma eller när en fd kollega hör av sig och berättar om sin storkbebis eller när Tyra säger ja! då får vi en liten kusin och är inte minst längre. Som jag önskar att det ska bli så. Att vi ska få varandra, du och jag.

img_3076

för i sprickorna kommer ljuset in, jag tror man kan kalla det gryning

Snart två månader sedan jag skrev något och löven har skiftat i färg, min spegelbild har blivit lite blekare och tröttare, vindarna något kallare och kvällarna mörkare. September måste ha kommit och gått i någon slags rekordfart tror jag? Vänjer man sig någonsin vid tidens snabba gång eller kommer man leva resten av livet med hjärtat i halsgropen, den flackande blicken på klockan? Jag har blivit ett år äldre, jobbat, längtat, badat i havet i slutet av sensommaren, haft spänningshuvudvärk från och till, flyttat, samlat höstlöv, tänkt ovanligt mycket på en kollega utanför arbetstid, gått på mitt livs första fotbollsmatch, lyssnat på Håkan, druckit öl och pratat om hur svåra killar är med S och M. Livet är för det mesta fint, men den ständiga känslan av att något fattas jagar mig.

img_2705
img_2728
img_2839
img_2923

Snart mer än tre år sedan jag var någon hudnära, ännu fler år sedan jag var kär i någon som var kär i mig och när jag säger det högt måste jag snabbt tillägga kan det verkligen stämma?, för jag förstår inte riktigt var åren tog vägen eller när jag tycktes ge upp det där med kärlek.