så mycket tid som har gått och den får jag aldrig tillbaka igen, det har jag förstått

Första helgen i oktober och jag försöker varva ner, släppa tankarna på jobbet som tar mer än vad det ger just nu, fortsätter vänta på mensen som inte kommer. En fredagskväll med magont, fryspizza, skräckfilm och en kurrande katt som bomull över det som skaver. En lördag som spenderas inne i lägenheten, Little Jinders nya skiva på hög volym och jag tvättar, städar, försöker få ner min höga puls. Sedan en söndag som jag spenderar med några av mina favoritpersoner, jag passar Algot och Doris och vi bakar chokladbollar, ritar, spelar fotboll. Jag tänker att jag hoppas få göra det med mitt barn en dag, jag hoppas att mitt barn en dag ska få leka med min bästa väns barn som den mest självklara saken i världen.

Och som alltid kommer måndagen alldeles för tidigt. Jag får svar från en sjuksköterska som säger att jag ska fortsätta vänta på min mens, men om den inte har kommit efter tre månader ska jag höra av mig igen och det känns som om tiden bara fortsätter springa ifrån mig. Och plötsligt är det fredag igen, med fryspizza och skräckfilm och två nya outade graviditeter på instagram. Jag tycks inte göra någonting annat än att vänta och längta, det har redan blivit oktober och jag börjar inse att jag kanske inte blir gravid det här året heller och det känns som tusen nålar, som rivande rosor under huden, som om bröstkorgen håller på att implodera.

fast du vet att hälften av dom som kämpar går under och hälften av dom som älskar exploderar

September har redan hunnit komma och gå, jag märker hur mörkret närmar sig, hur kvällarna blir mörka tidigare och jag känner mig så himla trött, som om jag aldrig riktigt vaknar. Ibland sitter nätternas drömmar kvar i mig länge, särskilt när jag drömmer att jag har en växande mage och känner hur bebisen rör sig där inne, tomheten blir lika stor varje gång jag vaknar.

September har skavt mycket i mig. Det har varit val, feber, stress, förlamande trötthet, väntan. Nu väntar jag igen på att mensen ska komma så att jag kan påbörja min tredje IVF-behandling, jag gissar att stressen försenar den. Ibland önskar jag att jag hade ett lugnare jobb, ett kontorsjobb, ibland tänker att jag kanske borde söka mig vidare men det stressar mig också.

Så tänker jag mycket på frågan jag fått av olika personer den senaste tiden; har du tänkt något på att adoptera? och hur den stressar mig, river som rosor under huden. Min barnlängtan tar nästan upp all plats i mina tankar, oavsett om jag vill det eller inte. Det är en längtan som är konstant, den är som ett lejonvrål i min bröstkorg och jag kan inte värja mig. Jag har fortfarande en IVF-behandling kvar att göra, jag har fortfarande lite hopp kvar. Men när någon frågar om jag tänkt på adoption blir jag påmind om hur små mina chanser faktiskt är att det ska gå vägen denna tredje gång, jag blir påmind om att jag borde ha en plan b. Just adoption är inte det (jag förstår inte hur folk verkar tro att det är en hyfsat lätt lösning på ofrivillig barnlöshet?), jag skulle förmodligen inte ens godkännas som adoptivförälder eftersom jag varit sjukskriven för ångest och depression. Så jag försöker istället ta en dag i taget, fortsätter vänta, scrollar snabbt förbi instagrambilderna på runda magar eller nyfödda bebisar när jag inte orkar se, tänker att det kanske trots allt blir tredje gången gillt?