fast du vet att hälften av dom som kämpar går under och hälften av dom som älskar exploderar

September har redan hunnit komma och gå, jag märker hur mörkret närmar sig, hur kvällarna blir mörka tidigare och jag känner mig så himla trött, som om jag aldrig riktigt vaknar. Ibland sitter nätternas drömmar kvar i mig länge, särskilt när jag drömmer att jag har en växande mage och känner hur bebisen rör sig där inne, tomheten blir lika stor varje gång jag vaknar.

September har skavt mycket i mig. Det har varit val, feber, stress, förlamande trötthet, väntan. Nu väntar jag igen på att mensen ska komma så att jag kan påbörja min tredje IVF-behandling, jag gissar att stressen försenar den. Ibland önskar jag att jag hade ett lugnare jobb, ett kontorsjobb, ibland tänker att jag kanske borde söka mig vidare men det stressar mig också.

Så tänker jag mycket på frågan jag fått av olika personer den senaste tiden; har du tänkt något på att adoptera? och hur den stressar mig, river som rosor under huden. Min barnlängtan tar nästan upp all plats i mina tankar, oavsett om jag vill det eller inte. Det är en längtan som är konstant, den är som ett lejonvrål i min bröstkorg och jag kan inte värja mig. Jag har fortfarande en IVF-behandling kvar att göra, jag har fortfarande lite hopp kvar. Men när någon frågar om jag tänkt på adoption blir jag påmind om hur små mina chanser faktiskt är att det ska gå vägen denna tredje gång, jag blir påmind om att jag borde ha en plan b. Just adoption är inte det (jag förstår inte hur folk verkar tro att det är en hyfsat lätt lösning på ofrivillig barnlöshet?), jag skulle förmodligen inte ens godkännas som adoptivförälder eftersom jag varit sjukskriven för ångest och depression. Så jag försöker istället ta en dag i taget, fortsätter vänta, scrollar snabbt förbi instagrambilderna på runda magar eller nyfödda bebisar när jag inte orkar se, tänker att det kanske trots allt blir tredje gången gillt?

Annonser

16 kommentarer

  1. Håller både tummar och tår för tredje gången gillt. Och. Min kompis födde precis en son, hon är 43 år gammal och efter många turer i Danmark åkte hon till Estland och det lyckades. Så, ge inte upp! Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s