vad jag bryr mig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn

Snart snart är långsamma, gråa januari slut. Jag kan ana det ljusa, mörkret kommer inte vid fyra längre och snön försvinner snabbt från marken. Våren är min favoritårstid, jag blir alltid rastlös i januari och längtar dit. Till ljumma vindar, vita converse mot torr asfalt, gröna vita rosa träd, fåglar som sjunger och förhoppningar som bultar under jeansjackan.

Så googlar någon vill inte vara hemma ikväll och ensamhet i tvåsamhet och hamnar bland mina ord. Och jag drömmer så konstigt om nätterna, ofta om P och ofta om andra män. Ensamheten, oron, tvivlet som fyller mina drömmar och lägger sig under huden när jag vaknar. Kroppen som varje morgon längtar efter någons värmande, helande händer.

Så frågar mamma något nytt på dejtingfronten eller har du gett upp? en kväll när jag är hemma hos mina föräldrar och vi dricker vin. Jag skakar på huvudet, säger något om att jag ska ta tag i det där snart. För jag vill ju det, även om det kan tyckas att jag gett upp. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska börja, om jag vågar öppna upp min bröstkorg igen. Jag tänker på hur berusande och kittlande det var att bli kysst av M med de vackra skrattrynkorna, hur fort han planterade förhoppningarna i mig och hur fort han suddade ut dem. Jag vill försöka tänka att det var värt det; jag fick i alla fall känna den där berusningen. Och jag vill känna den igen.

Så läser jag om ett frieri och tänker på hur fort det kan gå, om man nu träffar rätt. Så tänker jag på de där lyckliga sluten, som alltid är någon annans. Jag undrar om det finns ett för mig också?

you look like my next mistake

Jag härmar Emily Dahl med en dagens lista.

Längtar jag efter: våren, med ljuset och allt det där fina. Såklart. Körsbärsträden, vitsipporna, de uppknäppta jeansjackorna, fågelkvittret.

Är jag ledsen för: att ensamhetskänslan alltid tränger genom och lägger sig under min hud, som ett skavsår.

Är jag glad av: tanken på allt som jag hoppas väntar mig. För jag vill så gärna hoppas.

Äter jag helst: semlor!

Ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning: resten av livet.

Är det finaste jag vet: att få leka med världens gulligaste treåring och kramas med världens gulligaste bebis. Och att få hänga med min bästis på samma gång.

Ser jag ut ungefär såhär: men bilden är en dag gammal.

Lyssnar jag helst på: She & Him, min spellista över låtarna jag lyssnade mest på under förra året och Taylor Swift.

Drömmer jag om: våren, en famn att lägga mina drömmar i, en liten varm nacke att snusa i, boken som en dag ska bli klar.

Blir jag nostalgisk av: appen timehop, en får ju färdas bakåt i tiden varje dag.

perfection is the disease of a nation

Så tänker jag mycket på det här med nyårslöften och förhoppningar, så där som en kan göra när ett nytt år har börjat och ligger framför en. En känsla av att få börja om igen, kanske göra ett nytt försök. På facebook och instagram ser jag hur en del hakat på utmaningen ”sockerfritt januari”, som om socker vore ett gift. På tv rullar reklam efter reklam om hur du (som kvinna, såklart) kan gå ner i vikt så här efter nyår. En del bloggare skriver om sina nyårslöften, Underbara Clara menar till exempel att hennes nyårslöfte handlar om hälsa och att hon ska gå ner sju kilo till sin ”normalvikt” (så himla konstig definition?)

Men alltså… Jo, klart en ska få göra som en vill och sådant en mår bra av. Jag mår bra av att fortsätta äta godis och kakor som jag alltid gjort (jag kommer aldrig bli någon som bakar raw chokladbollar), en annan kanske mår bra av att undvika socker en månad. Men det är något som skaver och lämnar en bitter eftersmak. När folk lindar in sin vikthets och sitt förbud mot viss mat i något som de kallar hälsa. Nej, jag tycker inte att det är hälsosamt att förbjuda sig själv från att äta något, att tvinga sig själv att träna när en ätit något onyttigt eller att värdera kroppen utifrån en särskild vikt. Jag tycker snarare att detta kontrollbehov känns som ett ohälsosamt och ätstört beteende.

Jag har inga nyårslöften, men jag har i alla fall några förhoppningar inför 2015:

1. Att jag ska slippa andras hälsohets. Jag är inte alls intresserad av att få veta om någon har som mål att gå ner i vikt, om någon ”unnar sig”, om någon har tränat, om någon går på diet, osv. Ibland är det svårt att värja sig mot detta, även om en slutar läsa vissa bloggar eller avföljer någon. Det finns liksom lite överallt. Jag hoppas att 2015 blir året då folk förstår att det går att träna utan att lägga upp bildbevis och att det kan vara triggande för andra att läsa om dieter, vikt, osv.

2. Att komma igång med dejtandet igen. Det är ju egentligen kul och pirrigt, jag måste våga göra det mer. Jag vill ju träffa någon som tänder fyrverkerier i min bröstkorg, som passar mig likt en saknad pusselbit.

3. Hångla och sexa mer. Det var alldeles för lite av sådant förra året (alltså typ inget, wtf??)! Känner att jag har massor att ta igen.

4. Läsa och skriva mer. Jag har en stor, härlig hög med böcker som väntar på mig och jag vill verkligen komma igång på allvar med skrivandet på den där ungdomsromanen.

5. Att komma igång med arbetsträningen. Det är ju på gång, jag träffar min coach en gång i veckan och hon är så himla bra. Hon tror på mig, kommer med pepp och stöd. Tanken är att jag kanske ska börja arbetsträna på en ungdomsmottagning, jag hoppas att jag hamnar på en plats där jag trivs och kan få tillbaka mitt självförtroende. Förra årets arbetsträning blev ett misslyckande som slutade i sjukskrivning, men jag tror att det blir bättre den här gången.

6. Att kunna börja spara pengar. Till eventuella danska spermier.

we could just walk away and hide our heads in the sand

Andra veckan in på det nya året, förkylningen och tröttheten ligger som en tung filt över mig. Men samtidigt. Så märker jag hur mörkret redan håller på att dra sig tillbaka. Hur solen ibland tittar fram för att påminna om allt det där ljusa som väntar längre fram (vitsippor! körsbärsträd! fågelkvitter!). The only way out is through, som Alanis sjunger.

Så kommer det dagar när jag känner mig hudlös, allt river och skaver. När det kommer och går en helg som jag spenderar i min ensamhet, jag träffar bara folk när jag går till mataffären (par som håller varandras händer vid chipshyllan, i kassakön, hela vägen hem) och det blir så tydligt att andra har sitt, att jag inte vill tränga mig på. När det pratas om bebisar som ska komma med körsbärsträden, när luften i min bröstkorg krymper för varje ny magbild som dyker upp i mitt bildflöde. När jag läser om att vara gravid och undrar om jag någonsin kommer att få veta? När jag läser om en kärlekshistoria nästan som i en film och undrar om jag någonsin kommer att våga kasta mig rakt ut igen? När någon säger det kommer att hända dig också och jag inte riktigt kan tro på det.

Hudlösa dagar, nätter. Som kommer och går. The only way out is through.

and there´s sadness in the DNA, I’ve known it, I’ve felt it in the pavement of this town

Andra dagen in på det nya året, jag är fortfarande förkyld och träden utanför mitt fönster gungar, meteorologerna pratar om stormbyar och hårda vindar. Jag känner mig trött och rastlös på samma gång, jag stannar inne med katten och känner för att städa ut allt det juliga nu.

Den här dagen, den andra på ett nytt år. Gör mig alltid lite tankfull, nedstämd. Jag tänker på stormen som rev för tio år sedan och förstörde så mycket, på sorgen som landade hos oss. Nästan fyratusen dagar med en mamma utan sin storasyster, en saknad av mostern jag aldrig riktigt fick lära känna. Jag tänker på henne när jag sätter mig ner för att äta frukost, när jag borrar ner ansiktet i kattens varma päls. Jag tänker på hur hon lämnade sin frukost framdukad, med tidningen uppslagen och radion på. Den här dagen för tio år sedan.

Jag pratade med henne på nyårsaftonen och hon lät så glad, så lugn. Nu förstår jag att hon redan hade bestämt sig. Säger mamma när vi pratar om det och jag vill krama henne, men försöker säga något tröstande istället. Jag tänker på det mörka som flyter även i mina ådror, som finns i blodet. Jag tänker på hur många vi är. Som ramlar ner i depressioner, som förlorar någon, som inte orkar, som försöker förstå, som kämpar. Jag tänker på allt som min moster missar. Jag tänker på mina syskonbarn, hur jag inte vill vara den som gör att de förlorar sin moster.

Mina förhoppningar inför 2015? Att jag ska bli bättre på att säga det är inte så bra om jag har en av mina sämre dagar när någon frågar hur jag mår. Att skammen luckras upp mer och mer. Att omgivningen inte säger jag förstår inte, hen var ju alltid så glad när någon tar sitt liv. Att vi vågar prata om hur vi egentligen mår. Att vi vågar prata om sjukdomen depression, som tar människor ifrån oss. Att vi vågar prata om självmord, utan att viska och döma. Att det blir bättre, lättare.