and there´s sadness in the DNA, I’ve known it, I’ve felt it in the pavement of this town

Andra dagen in på det nya året, jag är fortfarande förkyld och träden utanför mitt fönster gungar, meteorologerna pratar om stormbyar och hårda vindar. Jag känner mig trött och rastlös på samma gång, jag stannar inne med katten och känner för att städa ut allt det juliga nu.

Den här dagen, den andra på ett nytt år. Gör mig alltid lite tankfull, nedstämd. Jag tänker på stormen som rev för tio år sedan och förstörde så mycket, på sorgen som landade hos oss. Nästan fyratusen dagar med en mamma utan sin storasyster, en saknad av mostern jag aldrig riktigt fick lära känna. Jag tänker på henne när jag sätter mig ner för att äta frukost, när jag borrar ner ansiktet i kattens varma päls. Jag tänker på hur hon lämnade sin frukost framdukad, med tidningen uppslagen och radion på. Den här dagen för tio år sedan.

Jag pratade med henne på nyårsaftonen och hon lät så glad, så lugn. Nu förstår jag att hon redan hade bestämt sig. Säger mamma när vi pratar om det och jag vill krama henne, men försöker säga något tröstande istället. Jag tänker på det mörka som flyter även i mina ådror, som finns i blodet. Jag tänker på hur många vi är. Som ramlar ner i depressioner, som förlorar någon, som inte orkar, som försöker förstå, som kämpar. Jag tänker på allt som min moster missar. Jag tänker på mina syskonbarn, hur jag inte vill vara den som gör att de förlorar sin moster.

Mina förhoppningar inför 2015? Att jag ska bli bättre på att säga det är inte så bra om jag har en av mina sämre dagar när någon frågar hur jag mår. Att skammen luckras upp mer och mer. Att omgivningen inte säger jag förstår inte, hen var ju alltid så glad när någon tar sitt liv. Att vi vågar prata om hur vi egentligen mår. Att vi vågar prata om sjukdomen depression, som tar människor ifrån oss. Att vi vågar prata om självmord, utan att viska och döma. Att det blir bättre, lättare.

anita

Annonser

10 Comments

  1. Ja! Jag hoppas att vi vågar prata om det. Jag har en faster som också blev orimligt glad för att några dagar hoppa framför en lastbil. All den kärlek, alla vi som kände att den inte räckte, när det inte var det det handla om.

  2. Som vanligt, så fint skrivet och så sant. Och jag håller med dig, skammen måste luckras upp mer. Jag har varit på ännu en nyårsfest där jag fått beskriva min medicinering när folk undrar varför jag inte kan dricka starksprit och jag försöker sluta att känna mig obekväm (för övrigt känns det rätt bisarrt att vara yngst på festen och i princip den enda som inte häller i sig shot efter shot). Kram

  3. Min moster gick samma väg. Helt oväntat och plöstligt. Det är så mycket mörker som inte syns, det är viktigt att vi försöker ta fram det.

    /her_meowesty

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s