The question is why säger läkaren som ringer från Riga för att prata om missfallet och mina behandlingar, jag antecknar och försöker hänga med när han pratar om celler, immunförsvar, slemhinnor, ingrepp och biopsi. Tröttheten ramlar över mig, likaså sorgen. Jag orkar inte är min första tanke. Jag orkar inte gissa vad felet på min kropp är, orkar inte börja om från början igen, orkar inte försöka och hoppas ytterligare en gång, orkar inte fler misslyckande. Samtidigt säger läkaren we´re on the right way och han verkar inte ha gett upp hoppet än, så det kanske jag inte heller ska?
Förra veckan var det på dagen tre år sedan jag var i Riga för ett första försök som jag trodde skulle bli det sista. Tre år ramlar förbi så snabbt och runt omkring mig har andra fått runda gravidmagar eller mjuka bebiskinder att pussa, men jag är fortfarande ingens mamma.
En kväll gråter jag tyst mot min killes bröstkorg, hans t-shirt får en blöt liten fläck, jag säger du borde kanske bli ihop med någon annan tjej, någon som inte har så svårt för att få barn. Det är min favoritplats, hans famn. Men jag kan ju inte sluta älska dig för det svarar han med armarna om mig och jag vill aldrig lämna hans famn, jag vill få mitt lyckliga slut med honom.
á bout de souffle 
Åh om du orkar en till omgång så ska du väl prova igen? Hoppas på vetenskapen, och en dos tur! Du hatar förmodligen anekdoter av typen ’jag känner en som lyckades efter 15 försök bla bla’ men nu råkar jag ha kvinnor i min närhet som behövde många omgångar invasiv IVF och som var rejält över snittet åldersmässigt då de började processen sent – men sen vet jag ju att processen dit är väldigt tärande och traumatisk. Så svaret har bara du, men oavsett vad du väljer så önskar jag dig all lycka och värme!
Tack för kloka och fina ord! ❤