vad vet dom här om riktig svärta, om att leva så att man nästan brinner upp?

I somras var jag vid Yoko Onos önsketräd igen, för tredje eller fjärde gången. De vita lapparna fladdrade i vinden, önskningarna tycktes fler än trädens löv. Jag gick ett varv, läste på de vita lapparna om hälsa, rikedom och fotbollsvinster. Jag undrar hur många av alla önskningar som slagit in? Jag undrar hur många lappar jag behöver hänga fast i trädgrenarna för att få min önskan att slå in? Så skrev jag för tredje eller fjärde gången ner min önskan med snirkliga svarta bokstäver mot det vita; att jag får bli någons mamma. Jag hängde lappen nära min mammas, när hon vände ryggen till läste jag vad det stod på lappen med handstilen jag känner igen så väl; lyckliga barn. Det var något som högg till, nära min hjärtmuskel, när jag började gå därifrån och lämnade önsketräden bakom mig.

Och så var sommaren över alldeles för fort och plötsligt befinner man sig mitt i en mörk och tung novembervardag, samtidigt som pandemins andra våg sköljer över världen. Så är det bara lite mer än en månad kvar på detta otursår som 2020 tycks vara och jag tänker mycket på tiden som inte väntar på någon. Tänker på hur det känns som om jag cyklar i motvind vart jag än ska, hur det känns som om alla springer om mig och får sina önskningar uppfyllda medan jag står kvar och fortsätter längta så att det värker i alla mina leder. Tänker på blastocysten som inte fick chansen att bli ett decemberbarn, tänker att jag inte kommer hinna bli gravid igen innan årets slut eftersom en polyp satt allting på paus ännu en gång, tänker på meningen leendet når inte ögonen som läkaren skrev i mitt senaste läkarintyg och känner mig så himla himla himla trött. Kan någon kanske väcka mig när allt det här är över och det börjat ljusna igen?

august slipped away into a moment in time ‘cause it was never mine

Hej, lilla bortglömda blogg. Jag saknar dig, men orken och tiden har inte riktigt funnits där (det är kanske ändå ingen som läser bloggar längre?). Jag har gått en skrivkurs över sommaren (med bästa Kugge och Ellen) och börjat skriva på den där boken jag haft i bakhuvudet några år nu, därför har du också blivit bortvald min lilla blogg, förlåt.

Sommaren, denna konstiga sommar då de flesta semestrade hemma och försökte hålla avstånd, har ramlat förbi mig och jag har ännu en gång blivit ett år äldre utan att ha blivit någons mamma. Det har varit en lugn och skön sommar med havsbad och loppisrundor, men också en sommar med en skavande och rivande ensamhetskänsla. Det blir väl aldrig så tydligt som under semestern att jag inte är någons första val, det görs upp planer och familjeresor och jag får anpassa mig efter det. Inte så konstigt såklart, men den insikten har gjort mig ledsen de dagar min hud varit tunn.

Så har det blivit september och hösten ligger i luften, den har blivit lite krispigare och kvällarna mörknar tidigare nu. Vemodet ramlar över mig (som alltid när sommaren håller på att suddas ut), känslan av att inte vara redo för mörkare tider, tanken på att tiden går alldeles för fort. Jag har hunnit jobba i tre veckor, men varit sjuk i en och är fortfarande förkyld. Och jag är trött, så himla trött. Det tar på mina krafter att vänta och längta, att inte veta. Jag vet fortfarande inte när jag kan åka tillbaka till Riga för ett nytt försök, det känns nästan som om jag håller andan och bara väntar på att få andas ut igen.

Och tankarna skenar lätt iväg. Jag tänker mest på de sex blastocyster som finns i frysen på kliniken i Riga, tänk om någon av dem blir det barn jag längtat efter så himla länge? Jag vill bara åka ner nu nu nu, men än är det inte möjligt pga omständigheterna. Ibland tänker jag på den där lördagen i mars när jag stod framför toaletten och tittade ner på den blodiga hinnan som runnit ur mig, tänker att det kanske var lite av hoppet som rann ur mig med den dagen. Ibland tänker jag på att jag skulle ha varit gravid nu och hur lättare höstterminen förmodligen skulle ha känts då. Ibland tänker jag på alla som springer om mig; de som köper torp, plussar på stickan, lägger upp magbilder på instagram. Och ibland undrar jag hur det här året skulle ha sett ut om pandemin aldrig inträffat.

men jag fattar att sorgen ska finnas, det blir lättare sen när man lever med den

Så har det gått flera månader, våren har övergått till sommar och midsommarafton har precis passerat. Jag har inte skrivit något här eftersom livet stått lite på paus, så som det gjort för många under denna konstiga coronavår. Tröttheten har hållit i sig, lagt sig som en dimma bakom ögonlocken. Jag har jobbat, firat påsk, plockat vitsippor, läst böcker, haft huvudvärk, sett körsbärsträden blomma över och rapsfälten bli gula, doppat mig i havet två gånger, firat mina föräldrars 45-åriga bröllopsdag, lyssnat på Moonica Mac på repeat, skrivit en krönika om mors dag för JWHF och varit med i ett nyhetsinslag på tv4.

Jag har även väntat på att få tillbaka min mens, den kom en vecka efter att jag varit på gyn-akuten. Jag har kontaktat kliniken i Riga, som säger att jag måste stanna i karantän i två veckor om jag reser dit. Så jag avvaktar, tänker att jag ska använda sommaren och den kommande semestern som en lång, välbehövlig paus. Längtan och sorgen finns där hela tiden under min bröstkorg och pockar på min uppmärksamhet, men jag lyssnar inte alltid. Och jag försöker tysta oron, tänker hellre på förhoppningarna om att det kommer gå bättre nästa gång.

Hur har ni det?

 

vet du, jag såg dig i varje gatlampa vi körde förbi

Jag är så trött, hela tiden. Lägger mig trött, vaknar trött, gäspar mig igenom dagarna. Och dagarna fortsätter att gå, livet fortsätter även om det är en konstig tid vi lever i. Jag saknar att ha något att se fram emot, saknar att tänka jag är gravid!, saknar den jag var innan den här sorgen byggde bo i min bröstkorg.

En natt drömde jag att jag hade en ettåring, hon hette Sigrid och skrattade när jag jagade henne, jag tror att vi lekte. Jag är så trött och jag undrar om det någonsin blir mer än en dröm; att få leka med ett barn som är mitt.

Du ser ledsen ut säger psykologen, jag ser samma sak när jag möter min spegelbild och känner hur tung den här tröttheten är. Jag lyssnar på Håkans nya låt om och om igen, försöker tänka att det inte alltid kommer att göra så här ont.

fåglarna sjöng, var det en bön dom sjöng den gången?

Veckan innan jag åkte till Riga fick jag en blå kristall av en fin kollega, för att ta med mig som tur. Jag hade den med mig hela tiden och bar den i fickan under dagarna när jag var hemma under mina lediga ruvardagar, tänkte att den skulle ge mig den där extra lilla turen som tidigare saknats.

Så kom testdagen och jag gick upp tidigare än vanligt, med vilda hästar springandes i bröstkorgen och snabba hjärtslag. Tre olika graviditetstester som alla visade två streck och jag blev rörd till tårar, tog kort på testerna för att skicka till kliniken och bästisen. Skickade grattis moster!-meddelande till min syster, ringde min bästis och skrev till mina föräldrar som befann sig i Japan. Några timmar senare svarade kliniken att testerna borde ha visat starkare streck och att jag därför skulle ta nya tester om två dagar, hoppet sjönk en aning och oron lade sig som rosor under huden. Men två dagar senare stod det Gravid 1-2 i det där lilla fönstret på graviditetstestet och jag kände mig lugnare, samtidigt som jag ville skrika ut till hela världen jag är gravid!!! 

Jag fick vara glad i en vecka. Jag hann ladda ner en gravidapp, handla en mammaklänning, tänka på hur bebisens första jul skulle bli och vad hen kanske skulle ha på sig då. Jag hade ett graviditetstest kvar hemma och tänkte att jag ville se om strecken blivit starkare fyra dagar senare, men när det istället visades ett enda streck grep ångesten tag i mig. Dagen efter tog jag ett blodprov, fortfarande med ångesten rivandes, och ett dygn senare blandades ångesten med sorgen. Sorgen över att graviditeten avstannat, jag gick från plus till minus, från gravid till inte gravid. Jag raderade gravidappen, skickade tillbaka mammaklänningen, ramlade ner i ett svart hål.

Och där är jag nu; i det svarta hålet. På nyheterna rullar inslag efter inslag om Corona, förlorade arbetstillfällen och stängda gränser, jag känner mig avtrubbad och berövad något jag bara fick ha för ett kort ögonblick. Jag förstår inte varför det måste vara en sådan kamp för mig och jag kan inte sluta tänka på den blodiga lilla hinnan som rann ur mig, ner i toalettstolen. Kommer det någonsin få bli min tur?

det enda som är riktigt sant är din hand i min hand

Så är årets längsta månad äntligen över och februari har kommit med semlor, tulpaner och ljusare morgnar. Den första söndagen i februari kom även med ångestpåslag, först smygandes på eftermiddagen och sedan i full kraft när jag försökte somna på kvällen. Orostankarna tog över allting, fick min kropp att skaka av gråt, gjorde så att jag sjukanmälde mig när måndagen kom. Det var länge sedan jag lät sorgsenheten som är instängd i min bröstkorg sippra ut, jag antar att allt det svarta inte riktigt fick plats längre.

Samtidigt som januari går över i februari väntar jag på att få min mens, läser om negativa graviditetstester och missfall i Facebook-gruppen jag är medlem i, känner hur oron växer sig starkare under min tunna hud. Oron över kroppen som inte alltid vill samarbeta, oron över allt som kan hända och oron över det som kanske aldrig händer. Så jag låter lite av sorgsenheten sippra ut, tar en vilodag hemma och kontaktar kliniken i Riga. Min hjärtklappning lägger sig snabbt efter det, min oro stillar sig en aning när jag får veta att jag kan fortsätta min behandlingsplan som planerat. Så några dagar senare börjar jag med tabletterna jag behöver ta innan insättningen, bokar en tid för ultraljudet som behöver göras innan jag åker, frågar min syster om hon kan följa med mig till Riga när det är dags och hon svarar ja.

Så är det äntligen februari och det gör inget om det regnar och stormar utanför fönstret, nu är morgnarna ljusare, jag har redan ätit några semlor, jag har en bukett tulpaner i min kattvas och det här är månaden då jag (förhoppningsvis) åker till Riga.

det är okej att ha drömmar som krossas, det är lugnt om du inte förstår

Jag vet inte om jag någon gång
får bli din mamma
men jag har redan börjat spara till dig
i den översta byrålådan,
jag har vikt och lagt
svarta katter, rosa delfiner och prickiga leoparder
i två små högar.

För det bara måste bli så
att vi en dag får varandra,
du och jag.

När jag var liten satt jag ibland
på mormors steniga uppfart,
nävarna fulla med små stenar och nynnandes
hur många barn kommer jag att få när jag blir stor
och stenarna som flög i luften
för att landa i min handflata.

Jag kan inte minnas
att min handflata
någonsin blev tom.

att tro på livet är en hård väg att gå, jag har sett så många briljanta sätt att gå under på

Så är det redan ett nytt år, till och med ett nytt decennium, och tiden fortsätter att rusa fram utan att vänta på mig eller någon annan. Jag läste igenom gamla inlägg från mina tidigare bloggar och tänkte göra någon slags längre sammanfattning av decenniet, men ångrade mig, orkar inte riktigt tänka tillbaka på allt som varit. Allt har såklart inte varit svårt eller jobbigt, men jag fastnar lätt vid minnena som skaver. Ett decennium ligger bakom mig och jag har lämnat någon, köpt en lägenhet, blivit moster, upplevt mitt livs bästa kyss framför en solnedgång, varit deprimerad och sjukskriven, fått ett fast jobb, haft en session hos ett medium, gjort tre IVF-behandlingar, ramlat gång på gång men rest mig efter varje smäll.

Vänjer jag mig någonsin vid väntrum
med gravida kvinnor i stolarna bredvid mig

eller att ligga i gynekologstolen med spända armar och ben
och vilda hästar springandes i bröstkorgen,

undrandes om jag någonsin får se något annat
än en tomhet på datorskärmen?

Eller det där hugget mellan revbenen, nära hjärtat,
som alltid infinner sig när jag ser ännu en ultraljudsbild på instagram eller när jag hör om ännu en graviditet;
hur skulle jag någonsin kunna vänja mig?

Skrev jag förra månaden, när jag satt i ännu ett väntrum väntandes på min tur och tänkte på alla som lyckats bli gravida under året som gått. Hur många barnlösa år ska hinna ramla förbi mig, innan det får bli min tur? Jag försöker sudda ut bitterheten som lägger sig som klister i bröstkorgen, försöker släppa fram förhoppningarna istället. För jag känner ju mig försiktigt hoppfull, tänker att det här kan äntligen bli mitt år. Polypen är borta och allting ser bra ut, jag har fått en ny behandlingsplan och om allt går som det ska (det bara måste det, orkar verkligen inte fler motgångar) så åker jag till kliniken i Riga i slutet av februari. Åh, tänk om? Tänk om!

och vi fyller alla sprickor med tankar om hopp

Så kommer novembers första måndag och jag vaknar med hjärtklappning efter en natt med för lite sömn, känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och hur kroppen tycks blytung. Så jag stannar hemma, igen. Känner inte riktigt igen mig själv, så här ständigt orkeslös brukar jag inte vara och funderar på om det är ångesten, en depression eller min hypotyreos som spökar. Tills jag lägger mig bredvid katten och börjar gråta, jag gråter in i hennes mjuka varma päls och känner hur ont det gör under revbenen nära hjärtat. Jag inser att det är sorgen som behöver komma ut, den har varit instängd under revbenen alldeles för länge.

Det är inte bara längtan och väntan som tär, det är även oron frustrationen ångesten sorgen. Jag känner en sorg över tiden som rusar fram utan att vänta på mig; snart har ännu ett barnlöst år passerat och det känns som om jag fortfarande har en lång väg kvar tills jag är där jag vill vara. Jag känner en sorg över att inte kunna få ett genetiskt barn, en sorg över att bli en äldre mamma än vad jag hade önskat, en sorg över att inte ha möjligheten att ge mitt eventuella barn ett syskon, en sorg och oro över hur världen ser ut med sprängdåd i min hemstad, klimatkris och krig (hur kommer mitt eventuella barns framtid egentligen se ut?). Men den största oron som ständigt river som rosor under min hud är ändå denna; tänk om jag aldrig får bli någons mamma?

fast du vet att hälften av dom som kämpar går under

Flyttfåglarna flyger söderut, träden har blivit gula och jag går genom stora lövhögar och undrar om jag kommer att få dra en barnvagn framför mig nästa höst. Hösten är både vacker och jobbig, den gör mig alltid så melankolisk. Jag fotar färgglada träd, skrattar med mina syskonbarn, svär över regniga dagar, lyssnar på Sarah Klangs nya skiva, köper en Mini Rodini-body på tradera, börjar skriva ner fina barnnamn i mina anteckningar. Och nu har sommartid övergått till vintertid, november väntar runt hörnet och snart ligger även detta år bakom mig. Tiden rusar fram, men samtidigt går allting långsamt. Jag trodde verkligen att jag skulle vara gravid vid det här laget.

Istället fortsätter jag att vänta, med hjärtat i halsgropen och tröttheten pulserandes bakom ögonlocken. Jag har fått en läkartid om en månad (för att kolla upp polypen), om jag orkar ska jag försöka få en tidigare tid. Men jag är så himla trött nu, trött på att fatta beslut, boka in tider, ställa alla rätta frågor. Trött på att hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan, trött på att vara trött. Och min chef undrar hur jag mår, säger du har ju varit borta väldigt mycket och jag berättar hur det är och får en tid till en psykolog. Jag vill bara att allting ska börja kännas lättare, att jag ska få se någon slags ljusning i detta höstmörker.