när man släpper taget tar man steget, jag vet hur ont det gör när hoppet dör

På kvällen åker vi hem igen, jag och mamma. Jag har lite ont i magen, känns nästan som mensvärk. Planet blir försenat, jag är trött när jag kommer hem till en kurrande katt. Innan jag somnar lägger jag handen på min mage och tänker snälla stanna kvar snälla stanna kvar snälla stanna kvar som ett mantra i mitt huvud, hoppas på något sätt att det ska hjälpa.

Läkaren har rekommenderat lugn och ro de fyra första dagarna efter insättningen och jag har tagit ledigt från jobbet i en vecka. Jag tittar på tv-serie efter tv-serie (favoriterna är Drugdealer, Threesome och Good Girls), lyssnar på poddar, läser och googlar symtom efter FET. Jag lägger tarotkort som inte riktigt visar det jag vill se, köper graviditetstest eftersom jag vet att jag inte kommer att kunna hålla mig till fredagen då jag blivit ombedd att ta ett blodprov och tänker att det måste klassas som en slags tortyr att behöva gå och vänta på svar i så här många dagar utan att ha någon som helst kontroll över situationen.

Jag tar det första graviditetstestet på onsdagen veckan efter insättning, egentligen för tidigt, men jag vill så gärna se ett svagt plus. Såklart är det så negativt det kan vara, även om jag försöker titta på det från olika vinklar. Samma sak är det på torsdagen, dagen innan jag ska ta blodprovet. Jag som börjat vara så säker på att det tagit sig denna gång, jag som tyckt att magen känts annorlunda från förra gången, känner nu hur tvivlet sköljer över mig. På fredagen får jag ta mig till Hyllie vårdcentral för att ta blodprovet, den vänliga undersköterskan säger att resultatet dröjer till nästa vecka och jag blir så matt av all väntan. Vet inte hur många tankar och känslor som hinner cirkulera från Krutmeijersgatan till vintergatan och tillbaka under all min väntan.

Måndag kommer och går utan ett provresultat, men runt lunch på tisdag får jag ett sms om att det kommit. Jag har sovit dåligt natten innan och är hemma från jobbet, känner hur pulsen rusar och försöker förbereda mig själv på ett negativt besked. Det hjälper inte, jag börjar gråta så fort jag ser det låga hcg-värdet och läkarens utlåtande om att det talar emot en pågående graviditet. Jag ligger i fosterställning bredvid katten i sängen och gråter en stund, känner hur bröstkorgen tycks klyvas mitt itu, skriver sedan till min familj och mina bästisar om det negativa beskedet. Jag tror att jag somnar efter en liten stund.

gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut, nåt för dom som väntar

Vi landar i Riga en onsdag, jag och mamma. Det märks att det är en annan tid nu, våra ansiktsmasker är på så fort vi är inomhus och vi måste visa upp våra covidpass. Det känns lite olustigt att flyga, men så tänker jag på anledningen och då finns det ju inga alternativ. På eftermiddagen går vi genom ett regnigt Riga, försöker titta upp under paraplyerna på alla fina gamla hus och går lite vilse. På kvällen har jag svårt för att somna i hotellsängen, tycker att det känns overkligt att jag faktiskt är i Riga igen och att jag är så här nära att äntligen få göra ett nytt försök igen, jag har väntat så himla länge.

På torsdagen har det slutat regna, jag och mamma promenerar till kliniken på eftermiddagen och där ser det ut som jag minns det. Orange väggar, bruna fåtöljer och ett akvarium mitt emot receptionen. Jag och mamma väntar på min läkare i ett av rummen, nervositeten dunkar i mina tinningar och jag dubbelkollar så att jag har med mig den blåa kristallen i min ficka. När han kommer in, sätter sig och säger att det ser okej ut, men att allt inte är bra, känns det nästan som om mitt hjärta ska stanna mitt i ett hjärtslag.

Läkaren berättar att de har ett dugligt embryo att sätta in till mig, men att de försökt tina upp tre av de andra embryona först och att de dessvärre inte klarade upptiningen. Bara så där har jag gått från sex till två embryon kvar i frysen och det känns som om han häller kallt vatten längs med min rygg. Han förklarar att han själv är förvånad över resultatet, det är vanligtvis 97% chans för embryona att klara upptingen. Såklart tillhör jag de andra 3% tänker jag och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men så försöker jag fokusera på det som faktiskt är bra; det där embryot som ska sättas in mig.

Jag ligger i samma gynekologstol som förra gången, får se på datorskärmen var i min livmoder läkaren fäster embryot och får ligga kvar en liten stund själv medan de släcker ner och spelar lugn musik. Läkaren har skrivit ut en ultraljudsbild till mig, jag ligger och tittar på den vita lilla pricken på bilden och kramar den blåa kristallen i min andra hand. Tårarna är nära, jag viskar för mig själv tänk om det är du som blir mitt barn.

hjärtat i mig är bara fåniga ord men det slår för dig

Sommaren är verkligen kort, som Tomas Ledin sjunger. Nyss var det juni och sommaren låg framför mig, nu är det september och det mesta av sommaren ligger bakom mig (här är det fortfarande varmt och känns som sensommar fastän höstterminen har börjat). Motvinden har varit svag, tack och lov. Hysterskopin gick bra, han önskade mig lycka till efter ingreppet och jag tänkte att jag kan behöva all tur jag kan få. I väskan hade jag med mig den blåa kristall jag fått av min kollega, tänkte att den kanske kan hjälpa mig att hålla fast turen vid min sida.

Juli kom med tjugosju grader och en efterlängtad semester. Jag har badat i havet, åkt karuseller, vunnit på chokladhjul, ätit musslor, gått på loppisar, bilat till Öland med mina föräldrar, läst, möblerat om mitt sovrum, träffat kusiner för första gången på ett och ett halvt år, gått en skrivarkurs hos Kugge och mycket mer. I början av augusti fick jag min efterlängtade andra vaccinspruta och några dagar senare även min mens. Jag hörde av mig till kliniken i Riga, som gav mig grönt ljus att påbörja en ny hormonbehandling inför mitt andra försök. Som tur var hade jag kvar medicin hemma från förra gången, var inte riktigt beredd på att det skulle gå så snabbt.

På tisdagen en vecka senare fyllde jag fyrtiotvå år, när jag blåste ut ljusen önskade jag att detta är min sista födelsedag som ofrivilligt barnlös. På fredagen åkte jag till Lund (med min blåa kristall i väskan) för att göra ett ultraljud inför resan till Riga, enda lediga tiden jag hittade för den dagen. En rutinerad gynekolog på autopilot bad mig att lägga mig i gynekologstolen, min hjärtklappning rusade iväg som vilda hästar och jag är rädd att det alltid kommer att vara så nu när jag ligger i en gynekologstol. I taket hade hon hängt upp en plansch på en vacker sandstrand, kanske karibisk. Som om jag skulle kunna slappna av och tänka på en karibisk strand med bröstkorgen fylld av springande vildhästar. När panikångesten var nära och hon fortfarande bara var tyst och tittade på datorskärmen höll jag på att säga till henne, men så hann hon före när hon sa det ser fint ut, din slemhinna är ungefär 7 mm. Hon skrev ut det på papper till mig, en kvart senare betalde jag 1295 kr för besöket och det var värt varenda krona.

Två veckor senare satt jag och mamma äntligen på ett morgonflyg till Riga.

håller du hårt i mig så håller jag hårt i dig

Juni har kommit med sol, huvudvärk, en sjukskrivning på halvtid, lättare restriktioner och biltutande studenter. Jag har också fått tid till en ny hysterskopi och hoppas att gynekologen kan få bort vad han nu såg vid förra besöket. Jag längtar verkligen efter medvind nu; att få kliva några steg fram istället för bak.

Så har det varit mors dag, den som skulle ha varit min första som någons mamma. Jag försökte undvika instagram den dagen, men det gick inte så bra. Tre graviditetsbesked senare ville jag kasta telefonen i väggen. Istället firade jag min egen mamma och badade äntligen i havet, det var fint.

Och så har jag fått en krönika publicerad på Mama, den handlar om att leva med ofrivillig barnlöshet och sorg. Den kändes nödvändig, men lite jobbig, att skriva och jag är överväldigad över responsen. Främmande människor har skrivit fina saker till mig och många har känt igen sig. Det är fint att kunna känna sig lite mindre ensam mitt i all längtan och sorg.

Sommaren ligger framför mig. Jag tror att jag vågar hoppas på en ljusning där framme.

I would go anywhere to find myself ‘cause I feel so lost all the time

Jag känner mig så himla frustrerad. Juni närmar sig, körsbärsträden har blommat över och hjärtklappningen ligger alltid nära till hands. Jag sover dåligt om nätterna, somnar ibland vid två eller tre och orkar sedan inte ta mig till jobbet. När fiskmåsungarnas skrik och mina tankar håller mig vaken googlar jag kan man få PTSD av upprepade negativa besked vid ultraljudsundersökningar?

Alla dessa deprimerande väntrum med hårda stolar, plastblommor och föräldratidningar, inte visste jag att dem skulle bli mitt liv. Inte visste jag att det skulle ta så hårt på mina krafter att gå in i rum som egentligen inte tillhör mig.

Och så går luften ur mig en tisdag, när jag återigen ligger i en gynekologstol. Först feldiagnostiserar han mig med endometrios, för att sedan inse att han råkat tittat i en annan patients journal. Sedan säger han att han inte vet vad han ser på datorskärmen, det är något som buktar vid livmoderhalsen (tror jag att det var) och som behöver undersökas igen. Han glömde skriva ut bilder på det, säger att jag ska höra av mig nästa gång jag får mens. Jag är så förvirrad och omruskad att jag glömmer ställa alla frågor som väcks i mig.

Och kvar är tomhetskänslan, frustrationen över att ha en kropp som inte fungerar som jag önskar och ilskan över att hela tiden behöva leva i motvind. Kommer det någonsin att bli min tur?

tiden väntar inte på nån, men det visste vi inte då

Jag minns fortfarande idrottslektionerna på högstadiet. Hur det kalla gummigolvet kändes under mina fötter, hur salen luktade svett och dateparfym, hur Andreas brukade skoja om hur små mina bröst var och ibland skrattade jag också. Jag var bollrädd, ville redan då hellre sitta på en bänk och läsa böcker, vara för mig själv. Idrottsläraren verkade inte heller vilja vara där, hennes blick flackade när Sten blev retad för sitt namn eller när jag och Linda A varje vecka blev valda sist till Andreas eller Mattias lag.

Den där känslan. När jag stod med magont på det kalla gummigolvet bredvid Linda A, väntandes på att få bli vald av någon som egentligen inte ville ha med mig i sitt sammanhang. Jag tror att den har förföljt mig genom åren och ibland blir den så himla påtaglig. Som när det känns som om jag snart står ensam kvar på det kalla gummigolvet med min barnlängtan och andra tycks få sina namn uppropade, ett plus på stickan, en ultraljudsbild på ett tickande hjärta bredvid sitt att sätta upp på kylskåpsdörren.

Det här har också fått mig att tänka mycket på tiden. Tiden, som fortsätter att gå utan att vänta på någon. ”Tänkte du när du var yngre att ditt liv skulle se ut som det gör nu?” frågade en vän nyligen när vi pratade om vuxenlivet, tiden och förväntningar. Vi kom båda snabbt fram till att våra förväntningar på vuxenlivet såg helt annorlunda ut för tjugo år sedan, när vi var runt tjugo och hade så mycket tid och så många upplevelser framför oss. Nu befinner vi oss vid en tidpunkt där vi båda känner oss lite vilsna, försöker få ordning på våra tankar och liv. Vi är mycket närmare medelåldern än ungdomen, men ändå känns det som om vi bara lajvar vuxna.

Att fyrtioplus-livet skulle se ut som det gör, med en annalkande skilsmässa eller en hjärtskärande barnlängtan och funderingar kring vad man egentligen vill och orkar jobba med fram till pensionen, hade vi helt enkelt inte föreställt oss. Och samtidigt känns det som om nästan alla andra omkring oss har full koll på sin tillvaro, de tillhör ett vuxet sammanhang. Dessa människor pensionssparar, skaffar ett tredje barn, jobbar utan att fundera så mycket kring arbetsuppgifterna och har självklart matlåda med sig varje dag (och stannar nästan aldrig hemma från jobbet), handlar aldrig på avbetalning, tränar efter jobbet eller springer en runda före jobbet, äter fredagstacos och känner sig överlag nöjda med livet. De har sällan dödsångest eller klimatångest, känner sig sällan otillräckliga på jobbet och längtar sällan bort.

Som vuxen kan man inte stå och vänta på att få höra sitt namn och bli vald, man ska visa framfötterna, man ska tåla stress bra. Man ska veta vad man vill och vara duktig på det, man ska ha ork och lust. Man ska ha självkännedom istället för självtvivel, man ska ha många bollar i luften och många järn i elden.

Fan, jag är ganska dålig på att vara vuxen alltså. Men jag antar att man lär sig så länge man lever.

time is running faster than wild birds in the sky

Så har det plötsligt gått sex månader sedan jag skrev något sist, novembermörkret har ersatts med kalla vårvindar och blommande körsbärsträd. Livet, och tiden, tickar på och det händer väl ingenting och mycket på samma gång.  Och så har det hunnit gå ett år. Sedan jag åkte till Riga och blev gravid, sedan graviditeten avtog och missfallet var ett faktum.

Orken tryter och tröttheten klänger sig fast, pandemin fortsätter att härja och jag längtar efter vaccin, ljusare dagar och lättare andetag.

Jag har varit borta från jobbet en hel del den här våren, är för närvarande sjukskriven på 25 % och känner mig kass. Jag började prata med en kille på tinder och vi pratade om att ses över en fika, men sen slutade han bara att höra av sig. Precis som vissa vänner, som inte längre tycks vilja vara just mina vänner. Självförtroendet krymper, jag börjar känna mig mer och mer osynlig och betydelselös (även om jag vet att det inte är helt sant).

I nästan samma veva som polypen opererades bort i slutet av mars hittades en misstänkt cysta på min sköldkörtel, som det nu ska tas en biopsi på. Läkaren bad mig att inte oroa mig, men det gör jag ändå. Jag bara undrar när alla motgångar ska ta slut, när det ska bli min tur.

De flesta av mina växter vissnar för att till slut dö, jag vet inte om jag vattnar för lite eller för mycket. Jag har till och med börjat prata med dem, hörde i ett radioprogram att de ska må bra av det. Jag berättar om vädret, de senaste coronanyheterna, hur det ibland värker ända in i mitt skelett av längtan. Jag förstår inte varför de flesta av mina växter vissnar för att till slut dö och jag förstår inte varför embryot inte ville stanna kvar i min livmoder; kanske håller min kropp också på att vissna?

vad vet dom här om riktig svärta, om att leva så att man nästan brinner upp?

I somras var jag vid Yoko Onos önsketräd igen, för tredje eller fjärde gången. De vita lapparna fladdrade i vinden, önskningarna tycktes fler än trädens löv. Jag gick ett varv, läste på de vita lapparna om hälsa, rikedom och fotbollsvinster. Jag undrar hur många av alla önskningar som slagit in? Jag undrar hur många lappar jag behöver hänga fast i trädgrenarna för att få min önskan att slå in? Så skrev jag för tredje eller fjärde gången ner min önskan med snirkliga svarta bokstäver mot det vita; att jag får bli någons mamma. Jag hängde lappen nära min mammas, när hon vände ryggen till läste jag vad det stod på lappen med handstilen jag känner igen så väl; lyckliga barn. Det var något som högg till, nära min hjärtmuskel, när jag började gå därifrån och lämnade önsketräden bakom mig.

Och så var sommaren över alldeles för fort och plötsligt befinner man sig mitt i en mörk och tung novembervardag, samtidigt som pandemins andra våg sköljer över världen. Så är det bara lite mer än en månad kvar på detta otursår som 2020 tycks vara och jag tänker mycket på tiden som inte väntar på någon. Tänker på hur det känns som om jag cyklar i motvind vart jag än ska, hur det känns som om alla springer om mig och får sina önskningar uppfyllda medan jag står kvar och fortsätter längta så att det värker i alla mina leder. Tänker på blastocysten som inte fick chansen att bli ett decemberbarn, tänker att jag inte kommer hinna bli gravid igen innan årets slut eftersom en polyp satt allting på paus ännu en gång, tänker på meningen leendet når inte ögonen som läkaren skrev i mitt senaste läkarintyg och känner mig så himla himla himla trött. Kan någon kanske väcka mig när allt det här är över och det börjat ljusna igen?

august slipped away into a moment in time ‘cause it was never mine

Hej, lilla bortglömda blogg. Jag saknar dig, men orken och tiden har inte riktigt funnits där (det är kanske ändå ingen som läser bloggar längre?). Jag har gått en skrivkurs över sommaren (med bästa Kugge och Ellen) och börjat skriva på den där boken jag haft i bakhuvudet några år nu, därför har du också blivit bortvald min lilla blogg, förlåt.

Sommaren, denna konstiga sommar då de flesta semestrade hemma och försökte hålla avstånd, har ramlat förbi mig och jag har ännu en gång blivit ett år äldre utan att ha blivit någons mamma. Det har varit en lugn och skön sommar med havsbad och loppisrundor, men också en sommar med en skavande och rivande ensamhetskänsla. Det blir väl aldrig så tydligt som under semestern att jag inte är någons första val, det görs upp planer och familjeresor och jag får anpassa mig efter det. Inte så konstigt såklart, men den insikten har gjort mig ledsen de dagar min hud varit tunn.

Så har det blivit september och hösten ligger i luften, den har blivit lite krispigare och kvällarna mörknar tidigare nu. Vemodet ramlar över mig (som alltid när sommaren håller på att suddas ut), känslan av att inte vara redo för mörkare tider, tanken på att tiden går alldeles för fort. Jag har hunnit jobba i tre veckor, men varit sjuk i en och är fortfarande förkyld. Och jag är trött, så himla trött. Det tar på mina krafter att vänta och längta, att inte veta. Jag vet fortfarande inte när jag kan åka tillbaka till Riga för ett nytt försök, det känns nästan som om jag håller andan och bara väntar på att få andas ut igen.

Och tankarna skenar lätt iväg. Jag tänker mest på de sex blastocyster som finns i frysen på kliniken i Riga, tänk om någon av dem blir det barn jag längtat efter så himla länge? Jag vill bara åka ner nu nu nu, men än är det inte möjligt pga omständigheterna. Ibland tänker jag på den där lördagen i mars när jag stod framför toaletten och tittade ner på den blodiga hinnan som runnit ur mig, tänker att det kanske var lite av hoppet som rann ur mig med den dagen. Ibland tänker jag på att jag skulle ha varit gravid nu och hur lättare höstterminen förmodligen skulle ha känts då. Ibland tänker jag på alla som springer om mig; de som köper torp, plussar på stickan, lägger upp magbilder på instagram. Och ibland undrar jag hur det här året skulle ha sett ut om pandemin aldrig inträffat.