I’m never gonna meet what could’ve been, would’ve been, what should’ve been you

Jag har flera utkast sparade, jag har börjat skriva om sommaren hösten vintern, men inte orkat mer än så. Kanske blir detta också bara ett utkast, kanske inte. Så har ett nytt år börjat, jag undrar om det också kommer rusa fram likt förra året? Jag undrar vad som ligger framför mig? Jag gick in i det nya året i sorg, det enda jag önskar är att slippa avsluta det i sorg också. Om jag känner efter kan jag känna hur förhoppningarna fortfarande bubblar i bröstkorgen, men förväntningarna är låga, nästan nere på noll. Ibland undrar jag om det ens finns något hopp kvar, samtidigt som jag desperat försöker hålla fast vid det. Jag vill ju hoppas, jag vill tro att det inte är försent för mig. Att allt det bästa inte hänt än.

Jag firade in det nya året med min kille, jag är fortfarande så himla kär i honom, har faktiskt aldrig varit så här kär tidigare. På nyårsaftonen var jag förkyld och hostig, trött och ledsen. Men jag var åtminstone med honom och han tog hand om mig, lagade mat och kramades. Två dagar tidigare hade jag fattat beslutet att låta min älskade katt somna in, femton år gammal och sjuk. Lägenheten är smärtsamt tyst och tom sedan dess och jag har gråtit lite nästan varje dag. Fan vad jag saknar henne.

På tal om saknad kan jag ibland sakna den jag var, innan mina snart sex år av försök att bli någons mamma. Ibland känns det som om jag åldrats det dubbla, som om min bröstkorg består av trasiga delar som bara limmats ihop och lätt kan gå sönder igen. Att år efter år se andra bli gravida eller få barn, medan man själv fortsätter vara ofrivilligt barnlös, skapar ett hål av sorg i bröstkorgen och gör det svårare att andas när man måste le och säga grattis! ännu en gång. Att ständigt behöva pendla mellan förhoppningar och besvikelser gör det svårt att hålla fast vid hoppet. Ett steg fram, tre steg bakåt och så på repeat.

Jag blev gravid i slutet av förra året. Jag åkte till ett snöigt Riga och kliniken med de orangea väggarna för ett tredje försök med dubbeldonation och blev gravid. Ett starkt plus på graviditetstestet och jag tänkte äntligen är det min tur! och köpte en färgglad body med regnbågar och moln från Lindex. Julafton kom, jag googlade vilken julmat man ska undvika som gravid, berättade för mina syskonbarn att jag var gravid och tänkte mycket på hur nästa jul skulle kunna se ut. Jag undvek att tänka på blodprovet som visade att mitt HCG-värde inte höjts så mycket som det borde.

Tre dagar senare gick jag på toaletten ganska sent på kvällen och såg en blodfläck i mina trosor, det kändes som om jag stelnade till och stirrade på den där blodfläcken i någon minut eller så. Som om min hjärna vägrade ta in vad den såg. Jag borstade tänderna och lade mig i sängen, men hade svårt för att somna, googlade blödningar tidigt i graviditeten och började gråta. Innan jag grät mig själv till sömns skrev jag ett mejl till kliniken i Riga och berättade om blödningen, dagen efter kom svaret so sorry, the doctor was expecting this because of the low HCG. Det var visst inte min tur den här gången heller. Kommer det någonsin bli min tur?

Annons