Det är svårt att hitta ljusglimtarna när man har det tungt säger min terapeut och jag nickar, säger att jag ändå har några sådana. Ljuspunkter. Saker att se fram emot. Gå på konsert med min bästis och syster, 100 skrivna sidor på min bok, fira jul med min kille och hans familj, söka nytt jobb för att få en nystart, min katt, fira två år med min kille, börja med en ny hormonbehandling när nästa mens kommer.
För en månad sedan var jag i Riga och gjorde en hysteroskopi, min mamma följde med. Jag var lite nervös över att sövas, men det gick bra. Jag skickade ett meddelande till min kille så fort jag vaknat till, visste att han var orolig och det kändes fint att veta att han tänkte på mig. Läkaren sa att allt såg bra ut, det skickades iväg en biopsi också. För några veckor sedan fick jag veta att det såg bra ut på biopsin; ingen inflammation. Så nu har kliniken en ny behandlingsplan för mitt nästa försök, med några ytterligare mediciner som förhoppningsvis ska hjälpa till. Jag försöker hitta peppen, hoppet som fladdrar i bröstkorgen, men det är rädslan som tar tar upp nästan all plats där. Rädslan som svärtar ner, gör allt lite dunkelt och suddigt i kanterna.
Du ser ledsen ut i ögonen säger min terapeut när vi pratar om min barnlängtan, jag tittar ut genom fönstret och tänker, försöker samla tankarna. Så många tänk om som spelas upp i mitt huvud, så många turer mellan hopp och förtvivlan att jag blir snurrig och illamående. Ja jag känner mig lite ledsen när jag tänker på det, svarar jag.
Jag tror inte att det är särskilt många som läser denna oregelbundna dagbok fortfarande, men skriver väl ändå mest för mig själv för att få ut tankarna som skaver. Det har redan hunnit bli oktober och mörkret kommer tidigare om kvällarna nu, jag vänjer mig aldrig vid att månaderna och årstiderna rusar förbi. Om två veckor är min sjukskrivning slut och det är tänkt att jag ska böra jobba heltid igen, men känner hur lusten krymper med tiden. Årets löneförhöjning blev samma som förra året (hela trehundra!) och jag känner mig kass och omotiverad, känner mest för att sitta hemma och skriva på min bok och kramas med min kille. Självförtroendet sviktar, men aldrig när jag är med honom.
Med höstmörkret kommer längtan efter något annat, utan att riktigt veta vad. En förändring, något som suddar ut känslan av att ständigt stå och stampa på samma plats. Jag går på en lägenhetsvisning, kontaktar kliniken i Riga om min oregelbundna mens, sparar pinterest-bilder på vackra bröllopsklänningar, pratar med min KBT-terapeut om vännen som tydligt visar att hon inte längre vill vara min vän och hur jag ska försöka skifta mitt fokus till sådant som får mig att må bra, klipper mig men känner mig fortfarande ful, drömmer konstigt om nätterna, känner mig tacksam för katten Pelle som bott hos mig i ett halvår nu. Och tänk, snart är alla träd gula, röda och orange och säga vad man vill om hösten, men den brukar faktiskt vara ganska fin att titta på.
Höstterminen är igång och sommarmelankolin ett faktum, snart är de mörka och kalla kvällarna här, snart ligger de rödgulbruna löven på marken. Folk pratar om nystart och framtidsdrömmar, det ska köpas nya kalendrar och höstkläder och det ska planeras in nya roliga utmaningar, kanske skaffar man sig en ny frisyr. I tjejvärlden är det nytt år på fredag skriver Sandra och Elinor skriver fint om saker hon tar med sig in i september. Jag gillar tanken på nystart, att få börja om, men har själv svårt för att hitta peppen, orken eller inspirationen just nu.
Jag är fortsatt sjukskriven och ångestriden, hittar inte några snygga höstkläder och borde väl göra något nytt med mitt hår, kanske mitt liv. Jag lyssnar på Taylor Swift och tänker på sommaren som aldrig riktigt började innan den tog slut och havsbaden som aldrig blev av. Jag tänker på hösten som skulle ha varit något annat, det var ju meningen att jag skulle vara föräldraledig med en nyfödd nu (istället för att sitta i jobbiga jobbmöten). Jag tänker på förväntningar och vänskap, tystnad som gör ont. Jag väntar på min mens, köper ägglossningstest för att hålla lite koll på min cykel och hoppas på ett mindre mirakel som gör att jag blir gravid med min kille istället. Jag scrollar Hemnet-annonser, längtar efter min kille när han inte är hos mig eller jag hos honom. Jag har tagit upp skrivandet på min bok igen, hoppas att den får bli mer än en dröm (och att någon vill läsa). Dagarna fortsätter att gå, även om det är sommar eller höst, tiden väntar fortfarande inte på någon.
Så kom juni och redan ett halvt år in på 2023, sommaren rasar och tiden med den. Hur det är möjligt att hinna carpa alla diem har jag ännu inte lärt mig, frågan är om jag någonsin kommer göra det. Det har varit skolavslutning, finklädda barn sjungandes Pippis sommarvisa framför föräldrarnas mobilkameror, i samklang med vemodet i min bröstkorg. Jag har fått rosor av förväntansfulla sommarlovsbarn och tänkt att det är en ynnest att få vara en trygg famn under någons skolgång.
Och jag har tänkt på mina egna skolavslutningar i den vita kyrkan i hembyn, minns lyckan över att ha hela sommarlovet framför mig. Mamma som köpt en ny klänning till mig, pappa som stod längst bak i kyrkan och filmade när min klass sjöng om sommaren som inte blir av ifall nån inte sätter fart. Rosorna som vi gav vår fröken innan vi sprang ner mot friluftsbadet, rakt in i sommarlovet. Dagarna framför oss som tycktes oändliga, framtiden som kunde vänta utan att vi tänkte på den. Kommer jag någonsin få vara på andra sidan av kameran, tittandes på ett barn som är mitt genom en lins, med en önskan om att stanna tiden för bara en liten stund?
Snart, snart har jag semester. Min första semesterdag ska jag åka till Barcelona med min kille, jag ska vila bada läsa äta skaldjur dricka sangria hångla strosa. Jag önskar bara att jag kunde ta en liten semester från mig själv, mina tankar, också. Min KBT-terapeut sa att jag ska försöka komma på vänligheter till mig själv och olika sätt att pusha mig själv på till nästa gång vi ses, anteckningssidan gapar fortfarande tom så här dagen innan. Jag är ju bara så himla trött hela tiden, mest på mig själv. Men snart, snart får jag i alla fall gå på andra gator i en stad jag aldrig varit i, med min favoritperson.
Du är så stark säger en vän och jag vet inte vad jag ska svara, jag känner mig inte stark, bara trött. Så himla trött och orkeslös, dränerad på energi, tankar, ord. Och jag hinner inte med, allt rusar förbi mig. Jag har tidigare tänkt att maj är min favoritmånad, men har kommit på att jag känner en slags hatkärlek för den här månaden. Visst är det vackert när allt det gröna vita rosa blommar ut, men det går alldeles för fort och snart har det redan blommat över. Nästan halva maj har redan gått och nästa vecka är det mors dag och sex år har redan gått sedan jag började försöka bli någons mamma. Tiden, hoppet, orken springer ifrån mig och jag känner mig inte stark, jag vill bara sova sova sova. Jag vill bara att något bra ska hända, att all väntan och längtan ska leda mig till dit jag vill vara, att motgångarna ska vara slut nu.
Mina gråa hårstrån har börjat bli fler, ibland plockar jag dem med pincett, jag behöver inte ännu en påminnelse om tiden som rusar fram. Min kille säger att han tycker om mina gråa hårstrån, jag bryr mig inte om att färga håret. Jag har börjat drömma så konstigt, nästan varje natt. Drömmar om mitt ex, guldfiskar som dör, någon som jagar mig, min kille som ghostar mig eller bara David Lynch-konstigt. Jag har börjat gå till min KBT-terapeut igen, hon ber mig lista vad som triggar mig mest (vänta på svar/sms, gravidmagar, ultraljudsbilder på instagram, mors dag, orättvisan i att inte ha en fungerande kropp). Har du något barn? frågar ett barn mig på jobbet, när jag svarar nej frågar hen om jag känner någon som har barn. Flera stycken svarar jag och känner hur det hugger till någonstans mellan revbenen, den där känslan av utanförskap som så ofta ramlar över mig, kommer jag någonsin bli kvitt den?
Med april kom inte bara solen utan även min mens, den första sedan missfallet i december. Kanske skönt på ett sätt att veta att jag fortfarande kan få mens, eftersom den varit så pass oregelbunden, men mensvärken gör att jag mest tänker på missfallet och blir ledsen. Känslan av ett liv som rinner ur en, ett liv som inte ens fick börja på riktigt, ett liv som jag ändå hinner fantisera kring. Det är få saker som gör så ont att tänka på. Jag skriver till kliniken i Riga att jag fått min mens, tanken är nu att göra en hysteroskopi och biopsi där innan nästa försök. Jag ska bara försöka samla ihop min ork.
Jag har ganska svårt för att förlika mig med den egna kroppen just nu. Jag kommer på mig själv med att bli avundsjuk på den som blir gravid genom att ligga med sin kille, bara så där. Ibland önskar jag att jag hade en (minst) tio år yngre kropp eller egentligen mest att jag vore fertil och inte behövde någon hjälp i form av äggdonation. Önskar att min kropp ska klara av att bära ett barn i nio månader, orkar inte gå igenom ett missfall igen. Min kille säger att jag är finast i världen, men jag ser inte det själv. Ser bara det skeva och fula, det som åldrats och förändrats.
I sommar fyller jag fyrtiofyra och även om alternativet är sämre tycker jag att det känns jobbigt att åldras. Jobbigt att tiden bara fortsätter att gå, utan att vänta på någon. Att jag inte längre tillhör den yngre generationen, utan snarare medelåldern (!). Att jag har slutat gissa vilken födelsedag som blir min sista som ofrivilligt barnlös, eftersom jag inte längre är säker på att det faktiskt kommer någon sådan. Ur led är den, tiden.
The question is why säger läkaren som ringer från Riga för att prata om missfallet och mina behandlingar, jag antecknar och försöker hänga med när han pratar om celler, immunförsvar, slemhinnor, ingrepp och biopsi. Tröttheten ramlar över mig, likaså sorgen. Jag orkar inte är min första tanke. Jag orkar inte gissa vad felet på min kropp är, orkar inte börja om från början igen, orkar inte försöka och hoppas ytterligare en gång, orkar inte fler misslyckande. Samtidigt säger läkaren we´re on the right way och han verkar inte ha gett upp hoppet än, så det kanske jag inte heller ska?
Förra veckan var det på dagen tre år sedan jag var i Riga för ett första försök som jag trodde skulle bli det sista. Tre år ramlar förbi så snabbt och runt omkring mig har andra fått runda gravidmagar eller mjuka bebiskinder att pussa, men jag är fortfarande ingens mamma.
En kväll gråter jag tyst mot min killes bröstkorg, hans t-shirt får en blöt liten fläck, jag säger du borde kanske bli ihop med någon annan tjej, någon som inte har så svårt för att få barn. Det är min favoritplats, hans famn. Men jag kan ju inte sluta älska dig för det svarar han med armarna om mig och jag vill aldrig lämna hans famn, jag vill få mitt lyckliga slut med honom.
Jag har flera utkast sparade, jag har börjat skriva om sommaren hösten vintern, men inte orkat mer än så. Kanske blir detta också bara ett utkast, kanske inte. Så har ett nytt år börjat, jag undrar om det också kommer rusa fram likt förra året? Jag undrar vad som ligger framför mig? Jag gick in i det nya året i sorg, det enda jag önskar är att slippa avsluta det i sorg också. Om jag känner efter kan jag känna hur förhoppningarna fortfarande bubblar i bröstkorgen, men förväntningarna är låga, nästan nere på noll. Ibland undrar jag om det ens finns något hopp kvar, samtidigt som jag desperat försöker hålla fast vid det. Jag vill ju hoppas, jag vill tro att det inte är försent för mig. Att allt det bästa inte hänt än.
Jag firade in det nya året med min kille, jag är fortfarande så himla kär i honom, har faktiskt aldrig varit så här kär tidigare. På nyårsaftonen var jag förkyld och hostig, trött och ledsen. Men jag var åtminstone med honom och han tog hand om mig, lagade mat och kramades. Två dagar tidigare hade jag fattat beslutet att låta min älskade katt somna in, femton år gammal och sjuk. Lägenheten är smärtsamt tyst och tom sedan dess och jag har gråtit lite nästan varje dag. Fan vad jag saknar henne.
På tal om saknad kan jag ibland sakna den jag var, innan mina snart sex år av försök att bli någons mamma. Ibland känns det som om jag åldrats det dubbla, som om min bröstkorg består av trasiga delar som bara limmats ihop och lätt kan gå sönder igen. Att år efter år se andra bli gravida eller få barn, medan man själv fortsätter vara ofrivilligt barnlös, skapar ett hål av sorg i bröstkorgen och gör det svårare att andas när man måste le och säga grattis! ännu en gång. Att ständigt behöva pendla mellan förhoppningar och besvikelser gör det svårt att hålla fast vid hoppet. Ett steg fram, tre steg bakåt och så på repeat.
Jag blev gravid i slutet av förra året. Jag åkte till ett snöigt Riga och kliniken med de orangea väggarna för ett tredje försök med dubbeldonation och blev gravid. Ett starkt plus på graviditetstestet och jag tänkte äntligen är det min tur! och köpte en färgglad body med regnbågar och moln från Lindex. Julafton kom, jag googlade vilken julmat man ska undvika som gravid, berättade för mina syskonbarn att jag var gravid och tänkte mycket på hur nästa jul skulle kunna se ut. Jag undvek att tänka på blodprovet som visade att mitt HCG-värde inte höjts så mycket som det borde.
Tre dagar senare gick jag på toaletten ganska sent på kvällen och såg en blodfläck i mina trosor, det kändes som om jag stelnade till och stirrade på den där blodfläcken i någon minut eller så. Som om min hjärna vägrade ta in vad den såg. Jag borstade tänderna och lade mig i sängen, men hade svårt för att somna, googlade blödningar tidigt i graviditeten och började gråta. Innan jag grät mig själv till sömns skrev jag ett mejl till kliniken i Riga och berättade om blödningen, dagen efter kom svaret so sorry, the doctor wasexpecting this because of the low HCG. Det var visst inte min tur den här gången heller. Kommer det någonsin bli min tur?
Fyra månader in på året, fyra veckor sedan ett krig bröt ut och jag har svårt för att sortera alla mina tankar och känslor. Så mycket, men samtidigt så lite, som hänt. Nu är det sommartid, fiskmåsarna skriker om kvällarna och körsbärsträden har börjat blomma. Jag jagar orden, skriver sms om längtan och tänker att livet pågår som vanligt samtidigt som det brinner i en annan del av Europa.
Jag berättar för min terapeut om min rädsla för att en dag vakna upp och inse att jag blivit den där gamla, ensamma och bittra människan jag svor på att aldrig bli. Med betoning på det bittra. Hon svarar att jag är en alldeles för fin person för att bli det jag räds, jag hoppas att hon har rätt. Jag får i hemläxa att lista fem bra egenskaper med mig själv varje dag, jag kommer oftast bara på tre. När jag ser mig själv i spegeln ser jag det trötta och åldrande, linjer som blivit fler och djupare, men jag försöker tänka snälla tankar om mig själv och slå bort känslan av fulhet.
En lördagskväll i början av februari frågar jag honom, killen jag dejtar, om han vill bli ihop med mig. Han svarar ja, håller om mig och det känns nästan som om mina trasiga bitar börjar pusslas ihop igen. När jag följer honom till tåget hittar jag en krona på marken, tar upp den för att spara den som en tur-amulett och han stryker min kind så där som jag älskar att han gör. Fyra månader in på året och jag är kär, så himla kär. I någon som är kär i mig tillbaka. Tänk att jag får vara med om det, tänk att det finns plats för pirr och sockerdricka i bröstkorgen som är fylld med så mycket trassel och svärta. Jag känner mig försiktigt hoppfull om våren, sommaren, det här året.
á bout de souffle 