and my world will stop spinning and that’s just the beginning

Sommaren fortsätter skynda fram, jag spenderar några dagar i det vita huset som jag vuxit upp i och tystnaden blir mer påtaglig här än i min storstad. Jag ligger på en filt i skuggan och med huvudet mot marken och tröttheten bakom ögonlocken kan jag nästan höra skrikskratten från förr när vi lekte tre varv runt huset eller sprang nakna genom vattenspridarens kalla strålar.

Så kommer kvällen, jag är själv i det vita huset och känner hur rastlösheten och ensamheten river. Tankar och känslor från förr studsar mellan väggarna i mitt gamla flickrum, ångesten smyger sig på och landar till slut i bröstkorgen bredvid ensamheten.

Så tänker jag på meningen sorg detonerar utan sällskap och jag tänker på tomrummet bredvid mig. Där det inte finns någon som vill rita hjärtan vid mitt namn eller ligga på en filt med blicken mot himlen för att räkna stjärnfall och önska kärleksord eller dra handen genom mitt hår bara för att jag tycker om känslan av någons hand genom mitt hår. Så tänker jag att sorgen kan jag i alla fall kalla min.

Annonser

4 Comments

  1. Jag önskar att jag kunde hålla din hand genom känslorna. Kanske för jag känner igen mig, kanske för att jag tycker du att du verkar vara en så himla älskvärd person.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s