but she falls short and the night explodes in laughter

Känslan som förföljer mig; att stå kvar med flackande blick och rastlösa ben och vänta på min tur. Vänta på att bli vald, helst innan Linda E eller Linda C, i den där gympasalen med grönt golv och så viskningarna inne i omklädningsrummet. Känslan av att bli över istället för att bli vald, att höra hemma någonstans i bakgrunden där ingen ser eller hör.

Känslan av att fortfarande stå kvar där bland plintar och studsmattor, Date-parfym och Jane Hellen-shampoo. Det blir ibland så plågsamt uppenbart för mig; jag är inte någons självklara val. Jag står kvar där i bakgrunden, trots alla år. Den där känslan som smyger sig in överallt. Som när jag söker en vacker främlings blick men märker att han tittar förbi över genom mig, att hans blick landar på någon annan. Som när jag tittar efter jobb som jag vet att jag inte kan få, jag har för lite erfarenhet och för mycket ångest. Som när jag försöker få tag i läkare eller handläggare och möts av tystnad, ingen som ringer tillbaka och tröttheten ramlar över mig.

Känslan av att vara grå, nästintill osynlig. Kanske är det inte så konstigt att jag alltid fått höra att jag är tystlåten och blyg. Kanske är det inte så konstigt om jag inte ens orkar försöka.

2013 iPhone 005

Annonser

8 Comments

  1. Åh känner igen den där känslan så väl…
    Om man bara kunde deleta bort allt det onda ❤

    Kramkramkram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s