Oh the bitter winds are coming in and I’m already missing the summer sjunger First Aid Kit och jag sjunger med, bläddrar genom bilder från sommaren som kom och gick ungefär lika snabbt som alltid. Löven ramlar till marken nu, skiftar i färg och jag skiftar mellan någon slags melankoli och upprymdhet. Jag känner mig inte riktigt färdig med sommaren, önskar att jag hade badat i havet lite oftare eller att jag hade festat under fler ljumma sommarkvällar, samtidigt som hösten kan vara så vacker att det nästan gör lite ont ibland.
Jag vänjer mig aldrig riktigt vid mörkret som kommer allt tidigare nu, tröttheten lägger sig som en slöja över mig. Jag letar efter orden jag tappat, lyssnar på kärleksballader innan jag somnar, drömmer om kroppar som hör ihop och annat surrealistiskt.
Det finns någon som jag tänker mycket på, han jobbar på en annan avdelning och jag tycker om hur han säger hej och mitt namn när vi ses, jag tycker om hur det pirrar i mina armar ben bröstkorg varje dag jag cyklar dit och sedan får se honom. Förra torsdagen la han handen på min axel när han frågade något, höll kvar den länge länge och jag försökte höra vad han sa och vad jag svarade men allt jag tänkte på var hans hand på min axel! och att han stod så nära men samtidigt så långt borta.
Vad fint! En hand på en axel är aldrig bara en hand på en axel. För mig var det en strykning längs min arm. Den ältades i det oändliga och jag hade rätt. Man stryker inte någon längs armen om man inte menar något. Eller lägger handen på axeln.
Åh, jag vågar inte riktigt tro på det ännu…
Nä. Det förstår jag verkligen. Men ändå. 🙂