om du letar efter nån som möter din blick under täcket en söndag i november

Så är det redan mitten av oktober, hur hände det egentligen? Jag vänjer mig aldrig riktigt vid att månaderna rusar fram, hur snabbt årstiderna skiftar. Det känns som om det var nyss jag stod på en strand och blickade ut över havet och såg en regnbåge som tycktes ditmålad och kände sanden under mina fötter, nu är det bara några månader kvar till december och ibland kan jag höra flyttfåglarna.

Så säger jag till min terapeut att det där med ett nytt år som väntar och löften och förhoppningar brukar få ångesten att riva i min kropp, men inte nu. Jag känner hur jag menar det när jag säger det högt, att jag känner en slags hoppfullhet och inte bara det där svarta mörka klibbiga. Så länge jag har väntat på att få känna så.

Så får jag en uppgift av min terapeut till nästa gång vi ses; att våga lite mer. För att försöka sudda ut eller i alla fall tona ner den där ensamhetskänslan som så lätt skaver och gör ont när andra tycks ha sitt och jag inte riktigt får plats någonstans. Och några dagar senare blir jag överrumplad när hjärtat hoppar över ett slag, värmen sprider sig från bröstkorgen till magen när jag vänder mig om och ser honom stå i dörröppningen. Och jag tänker att jag skulle vilja våga säga eller göra något men vet inte vad eller hur.

Så känner jag plötsligt en slags beslutsamhet tillsammans med hoppfullheten. Jag har börjat spara lite pengar (jag kallar det mitt dansk bebis-konto) och vet kanske inte vad som väntar längre fram, men jag vet att min längtan är monumental. Att åren fortsätter rusa förbi mig och att det någon gång kommer bli försent. Att det känns som om något litet går sönder i mig varje gång någon instagrammar en ultraljudsbild, varje gång jag måste svara nej på frågan om jag har några barn, varje gång jag föreställer mig ett liv utan någons lejonvrål.

blåben

Annonser

6 Comments

  1. Du beskriver det så fint, det känns i hjärtat när jag läser. Jag har ju samma längtan, efter kärleken och lejonvrål och att få svara ”ja, jag har en liten tvååring” när man får frågan om barn. Det kommer. Det måste komma. Våga tro att det kommer, så kommer det. Det tror jag på. ❤

  2. Så smärtsam läsning, smärtsam fast vacker. Längtan är både det värsta och bästa som finns. Jag hoppas, och tror, att tiden kommer. Och du, säg hej till honom. Ställ en fråga, vilken som helst. Lägg en hand på hans axel. Visa med blicken om orden är för svåra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s