jag läser aldrig Proust igen för slutet gör för ont i mig

Sommaren är kort det mesta regnar bort hörs ur radion, halva året har gått och snart blir jag ett år äldre. Jag tycker inte riktigt om det jag ser i spegelbilden varje morgon, känner mig ful och fel och fläckarna tycks bli fler ju äldre jag blir och ringarna under ögonen mörkare. Så där som det brukar kännas när min födelsedag närmar sig; maktlösheten över att tiden går utan att vänta på mig.

Så sveper en tanke över mig en dag när jag cyklar i nedförsbacke; tänk om livet ser helt annorlunda ut nästa sommar. Tänk om jag har en bebis i magen! Tänk om mitt år som trettiosex blir mitt sista barnlösa år. Tänk om jag är upp över öronen kär! Tänk om jag har någon att vara ett vi med.

Så spenderar jag semesterdagar med familjen, går gator upp och ner åker karuseller tittar på lego spelar spel. Och då och då tänker jag du borde vara med, mitt barn. Du borde vara med och springa jämsides dina kusiner, hålla min hand och kikna av skratt när vi åker kaffekopparna. Du fattas mig, nästan som en kroppsdel där det nu finns en fantomsmärta. Ibland undrar jag hur man kan längta efter någon man aldrig träffat så som jag gör.

Så ser jag hur de runda magarna blir fler, de där första bilderna på en ny liten människa, gratulationerna. Gamla klasskompisar, bloggare, bekanta. Känslan av att det händer alla andra (även om jag vet att det inte är sant, det är många som längtar också) och känslan av att jag kommer vara den som är kvar i mitt, med någon som fattas mig. Jag undrar om längtan kan lämna en fantomsmärta i bröstkorgen?

Annonser

2 Comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s