ge mig nåt som tar mig någonstans för jag vill veta om kärlek finns

Så kommer juli och några av sommarens hittills varmaste dagar, jag fortsätter arbetsträna måndag till fredag och även om jag känner mig trött så tycker jag att det är så himla kul att få hänga med mellanstadiebarnen. Jag har börjat skriva på en önskelista, men vet inte om jag vill fira min födelsedag nästa månad eller om jag ska låtsas som ingenting, låtsas som om tiden inte går. Jag har badat i havet, lekt haj med Algot och byggt sandslott och glömt smörja in min näsa som blivit röd. Jag har druckit öl med mina vänner, sjungit med i Känn ingen sorg för mig Göteborg och pratat om snygga kändiskillar. Jag har suttit i skuggan på min balkong, druckit rosé och läst i en bok med ensamheten skrikandes i min bröstkorg (nästan som fiskmåsarna uppe på taket).

Så slår det mig; det har redan gått ett år sedan jag var på en dejt senast. Och jag vet ju. Att ensamheten inte kan trollas bort på något magiskt sätt, att mannen i mitt liv inte kommer att knacka på min dörr plötsligt en dag. Att jag måste göra något själv; göra vad jag kan för att tysta ensamheten som skriker i min bröstkorg. Som Emmy kommenterade: det kanske är bäst att försöka släppa alla stora krav och förväntningar för det finns inte många där ute som kan leva upp till dem, tyvärr. Börja onlinedejta och var öppen, ge en oväntad person en andra chans.

Men av någon anledning hittar jag trots allt inte motivationen, vet inte riktigt varför. Kanske är jag alldeles för rädd för att falla för någon igen, att aldrig komma upp om jag ramlar för hårt. Kanske tvivlar jag på att det faktiskt finns någon jag kan falla för, som kan falla för mig på samma sätt. Kanske är jag ännu inte beredd på att vara öppen, på att släppa in någon. Kanske har jag inte någonting kvar att ge. Kanske tänker jag att jag kan ha större krav den här gången, jag inte vill nöja mig ännu en gång. Kanske kan jag klara mig ganska bra på egen hand också. Kanske tänker jag om det händer, så händer det.

Annonser

6 Comments

  1. jag brukar se dejting som ett sätt att scanna av utbudet,och ett sätt att träffa folk man inte annars skulle träffa. på så sätt tycker jag att jag drar ner förhoppningarna, går sällan på dejt med tanken att bli kär utan snarare att ha en kul kväll. men det är fan inte lätt! men på så sätt kan jag ändå känna att jag gör nåt, tar små steg liksom 🙂

    1. Du har så rätt så. Det ska ju vara kul att dejta liksom, träffa lite olika människor. Jag måste bli bättre på att tänka så.

  2. Jag tror att Emmy har lite rätt. Den perfekta personen, alla perfekta stunder en tänker ut i huvudet, det perfekta cute-meet för att citera den gölliga gubben i Holiday, dom existerar inte. Eller dom existerar inte konstant eller konsekvent och många historier om första dejten, kärlek vid första ögonkastet och allt sånt där gull är ju efterhandsrekonstruktioner, berättelser som berättas med facit i hand. Känslan av att det känns speciellt tror jag alla har känt betydligt fler gånger än med den de möjligtvis har hamnat hos i slutändan, men sedan avfärdats när det har visat sig att det inte var den personen after all. Hålla hand i solnedgång, fnittra till minnen berättade i mörkret, ligga som galningar. Alla saker händer ju under ett förhållandes förlopp, men mer som små glimtar här och där. Jag förstår att du längtar efter dom, men att ha det som målbild och sen dejta tycker jag är lite som att se kungens bröllopstårta och sen baka en sockerkaka; oavsett hur god den blir är den inte lika bra som tårtan. Det blir alltid en besvikelse.

    1. Kloka ord! Jag vet att jag har en lite för naiv och romantisk syn på det hela, att jag borde se dejtandet som någon rolig grej osv. Det är bara lite lättare sagt än gjort många gånger..

  3. Jag förstår din känsla. Till etthundranittio procent. Vill, men orkar inte engagera. Vågar inte. Saknar, längtar, går sönder. Avslutade min födelsedag förra veckan med att skälla på mina vänner och börja böla pga att de pratade om sina barn. Dumt och pinsamt, jag vet. Men ibland blir det övermäktigt.

    Men du, Det Linn sa. Bra saker! Plus läs boken ”Hemligheten” av Dan Josefsson/Egil Linge. Jag gillar inte såna där ”självhjälpsböcker” men fick tipset av min terapeut och läste den bara för att. Och den gav mig någon slags sinnesfrid. En anledning till varför det blir som det blir. Att man inte är ensam om det. Att det faktiskt finns saker man kan göra i det lilla, för att förändra sitt beteende. En ny strimma hopp om att kanske, nån dag, är det min tur. Hjälpmedel när tankarna börjar snurra i högvarv på kvällen. Låna den på bibblan och se om den kan vara nåt för dig också! Håller tummarna för att vi träffar nån snart!

    1. Jag förstår precis och just så; övermäktigt. Tack för dina fina ord! Och ja, den boken är jag supernyfiken på, har hört bra om den från andra också. Jag håller också tummarna för oss båda. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s