don’t you know love can do you like a shotgun?

Jag kom att tänka på en text som fastnat någonstans under huden; den där som Karin skrev för några år sedan.

Och jag säger att så många saker redan är mediokra, att om inte kärlek får vara större än allt vi visste fanns, är den inte stor nog. Hon funderar en stund, och säger att jag riskerar att gå hela livet utan att hitta en sådan kärlek. Och jag tänker att det nog är sant. Men också att samma sak även gäller henne.

Jag tycker det är fint, att ha den visionen. Jag vet att livet inte är som i Mitt livs novell eller som i en Hallmark-film, jag förstår att mina förväntningar riskerar att göra mig besviken. Men samtidigt är det inte en perfekt människa jag letar efter, det är inte bara stunderna av fnitter hångel viskningar i mörkret jag längtar efter. Jag längtar efter en tvåsamhet som känns som bomull att landa i när jag ramlar och sockerdricka som känns i armarna benen bröstkorgen. Jag har nog glömt bort hur det kan kännas, istället fastnar tankarna i hur det var i min förra relation och hur det blev till något jag aldrig vill uppleva igen. Kanske är det även därför jag längtar efter en kärlek som är stor?

Så blir det tisdag och kväll, det regnar och jag är ute med mina vänner. Jag känner mig lite snurrig och förväntansfull efter några öl, söker efter blickar och leenden. Vi ska hjälpa dig att spana på killar! säger en vän och jag känner mig fnissig och plötsligt lite gammal, blicken landar på en kille i blå jacka som då och då tittar tillbaka. Jag skriver mitt namn och nummer lite hastigt på en servett, tänker att jag ska ge det till honom och säga något roligt eller så, men vågar inte. Sedan står jag bakom honom i toalettkön, tänker att jag bara behöver säga hej och kallprata lite, men hör mig själv säga ursäkta vet du vad klockan är? och när jag är på väg att fråga brukar du gå hit? biter jag mig i tungan och blir tyst istället och han går in på toaletten medan jag står kvar i kön och väntar.

Annonser

2 Comments

  1. Det där som Karin skrev har fastnat hos mig också. Och jag har även tänkt på det när jag varit i relationer och tänkt att nä, så här ska det inte vara. Det ska vara som Karin skrev.

    Och jag är också lite fegis ibland. Men varför är vi det? Stolthet? Bara rädd för nej? Jag ska försöka våga lite mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s