det kommer alltid vara vi för jag är namnet som du har på armen

Det är mitten av februari och jag har sett årets första snödroppar tränga fram genom jorden, jag har börjat höra småfåglarna kvittra om våren som väntar snart snart, jag har sett en rosa solnedgång på väg hem med långsamma steg, jag har märkt hur ljuset äntligen dröjer sig kvar lite längre nu.

Det är mitten av februari och tröttheten håller i sig, men som vanligt tänker jag att det kanske kommer att kännas lättare när våren är här på riktigt. Jag har fått en plats att arbetsträna på nu, jag har varit på besök och tror att det kan bli bra (jag ska få hänga med mellanstadiebarn). Jag ser fram emot att ha en plats att ta mig till, att kanske få känna mig behövd, att känna en annan slags trötthet om dagarna. Jag hoppas att jag klarar det.

Det är mitten av februari och alla hjärtans dag, mitt hjärta känns dåligt hoplappat med en massa lösa trådar som lätt går upp. Så ska jag kanske gå på dejt nästa vecka, men jag har svårt för att känna mig bubblig fnittrig pirrig. Jag tänker att han kanske ångrar sig eller att han ska vara som alla andra eller att det egentligen inte är någon idé att gå på dejter (de leder nästan aldrig till något bra ändå?).

Det är mitten av februari och jag tänker på de växande magarna och bebisarna som kommer med våren och sommaren, jag följer dem i min telefon och jag gläds samtidigt som det svarta klibbiga ibland river upp stormar i min bröstkorg. Jag tänker på hur lika våra liv varit tidigare, men inte längre. Och jag tänker att det kan kännas förlamande ensamt att stå och trampa på samma ställe, när alla andra tycks gå om mig för att leva sina liv så som det borde vara för mig med.

Annonser

6 Comments

  1. Alla gravidmagar och allt prat om barn just nu. Känns som att den här våren bara är graviditeter och man har som inget att komma med som kan vara mer intressant än graviditeter och barn. Man känner sig väldigt utanför.

  2. Snälla du stanna inte i denna ledsamheten. Det är svårt att förmedla detta på ett kärnfullt sätt, men när jag läser din blogg ser jag en person som är så mycket mer än den svärta som beskrivs i dina inlägg. Du är ung, du ser bra ut, du verkar ha kraft att studera på universitet och bryta upp från en destruktiv relation. Ursäkta om det lät taffligt! Låt dig inte nöjas med att livet ska vara såhär, och då menar jag att vara så ledsen. Vad framtiden bär med sig vet ingen, men oavsett du är värd att må bättre än såhär. Jag är ledsen om detta inlägg är framfusigt men… Jag känner att det inte ska vara såhär. Det är inte rätt mot en person som du.

    1. Åh, tack för dina ord! Vet precis vad du menar, du behöver inte be om ursäkt. Och ja, jag vill ju verkligen inte stanna i det här.. Svårt att veta vad som är depressionen och vad som är mina tankar, men jag antar att det hör ihop. Jag är nog ändå ganska hoppfull om att det inte alltid kommer att vara så här. Jag hoppas på det i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s