how can I be what I want to be when all I want to do is strip away these stilled constraints

Det kan tyckas att jag inte gör någonting. Om dagarna, alltså. Jag har tänkt en del på det på sistone; att folk kanske tänker hon gör ju inget eftersom jag inte har någon sysselsättning att ta mig till varje dag. Och jag förstår att det kan vara svårt att veta hur det fungerar, att inte förstå varför jag inte är sjukskriven om jag inte kan arbeta heltid. Utåt sett verkar jag som vanligt, jag kan vara glad och skratta, jag kan vara social. Den där ångesten som i princip lamslagit mig de senaste åren, när jag provat att gå till ett jobb och utföra mina sysslor, syns inte på mig.

Ibland får jag frågan om det inte är tråkigt att bara gå hemma och inte göra något. Och jo, det kan det ju vara. Men jag slipper i alla fall att trigga igång ångesten som får mig att skaka, gråta, hata mig själv. Jag har ibland lite svårt att förstå att jag har varit en av er, att jag var det för bara några år sedan. Någon som gick upp tidigt för att cykla till jobbet, stämpla in, dricka kaffe, skriva utredningar, träffa klienter, gå på möten, ha telefontid, osv. Att jag har klarat av allt det där som känns så svindlande nu när jag tänker på det.

Men till slut orkade jag ju inte. Det började med att jag jobbade över flera dagar i veckan, försökte hela tiden komma ikapp. Det slutade med att jag grät inne på chefens rum och hon sa saker som allt händer av en anledning och du borde nog söka dig till ett kreativt arbete istället och jag började sjukanmäla mig med ett jag har fått feber. Ibland orkade jag ta mig till jobbet, men fick gå hem igen på grund av tårarna och ångesten som kom när en hotfull klient ringde eller när jag insåg att jag gjort något fel i pappersarbetet. Och hemma väntade en annan slags ångest (jag har fortfarande svårt för lukten av whisky).

Jag har knappt något självförtroende kvar, bara självtvivel och ångest. Så vad gör jag om dagarna då? En dag i veckan träffar jag min coach (som jag fått via arbetsförmedlingen) och jag går i KBT-terapi en gång i månaden. Och alla andra dagar där emellan försöker jag läka ihop mig själv, mina sprickor. Det är min coach som ska hjälpa mig att komma igång med en arbetsträning som fungerar för mig, jag hoppas på att kunna börja med det snart. För även om det samtidigt känns läskigt och lite jobbigt, så längtar jag. Efter att få tillhöra ett sammanhang, få tillbaka det saknade självförtroendet och känna att jag kan klara av sådant som andra tycks klara av utan problem. Och att jag gör det bra, att jag är bra.

Annonser

14 Comments

  1. Är du fortfarande anställd på ditt gamla jobb? Om inte: kunde de inte anpassa dina arbetsuppgifter? Förlåt om jag blir personlig, du behöver inte svara. Och kram. Du är inte konstig. Du ÄR inte konstig. DU ÄR INTE KONSTIG. Jag träffar dig varje dag. Jag kan vara du i morgon.

    1. Nej, det var bara ett vikariat. Och jag blev i princip utlasad, pga oförstående chef som inte ville ta något ansvar för situationen. Nu känner jag att det är så skönt att slippa jobba där och tänker att jag aldrig vill jobba inom socialtjänsten igen. Tack för dina ord, det värmer! <333

  2. Jag känner så igen mig. Verkligen. Jag har börjat på den första arbetsträningen på flera år nu sen jag ramlade ihop. Känner så verkligen igen mig i allt du skriver. Självtvivlet och ångesten. Att komma in i ett fikarum igen är underbart men man är så jävla rädd att man gör för mycket och tappar fokuset på sitt egna mående istället för på alla andras och sina sysslor som man ska göra (i sin egna takt men man vill ju att det ska bli gjort fort och fläckfritt). Människor förstår inte, många får för sig att jag gör ingenting och jag har slutat säga att vad jag gör och säger bara att jag jobbar. För man blir så trött och tom på att alltid behöva förklara sig.
    Ångestanfallen kommer ”bara” någon gång i veckan och jag har lärt mig att överleva dom men det är ett heltidsjobb. ”varför orkar inte jag som alla andra?”
    Ville bara säga det 🙂

  3. Vad märkligt! När jag läste ditt inlägg tänkte jag ”hon har säkert jobbat inom socialtjänsten”, så såg jag i kommentarsfältet att ja det hade du. Jag har jobbat intill socialtjänsten på tre olika orter i Skåne och vill bara säga att du är inte ensam!! Socialtjänsten har oerhört stora problem och enormt många personal blir utbrända. Det är fruktansvärt och cheferna tar 0 ansvar. Att din chef säger att du kanske är ämnad för ngt annat yrke är en sån cop out, men kanske var hen själv på väg att bli utbränd…. Det är inget fel på dig, det är välfärden som är åt helvete!

  4. jag känner igen mig trots att jag har ett jobb, för mitt jobb (nattjobb, vikariat, vården) är så himla mycket en nödlösning. det känns som att jag jobbar på ett gömställe, där jag slipper ha massor av kontakt med andra människor, rutiner, rusningstrafik, fikapauser, etc, och sanningen är att jag aldrig skulle orka det som det är nu. samtidigt har jag liksom ett jobb, jag har en lön, jag har några personer som jag träffar regelbundet och jag får lite av det där sammanhanget.
    hoppas arbetsträningen blir bra!

  5. Din före detta chef, vilket undansmitande från ansvar. Men jag tänker samtidigt att i den där biten om ”du borde nog söka dig till ett kreativt arbete” kanske det låg en aning sanning? Inte ”istället”, för jag tror att du gjorde, och kan göra igen, ett fantastiskt jobb inom socialtjänsten. Men snarare ”också” – för du har ju en otrolig kreativ talang. Du skriver fantastiskt bra, och du har ju ett skarpt estetiskt sinne – dina hemmafoton på instagram till exempel, jag skulle anlita dig som heminredningskonsult (om jag skulle ha råd med det) vilken dag som helst!

    Oavsett väg hittar du den förr eller senare, det är jag säker på.

    Kram!

    1. Men verkligen! Och vad gullig du är, tack för pepp och fina ord. ❤ Och visst skulle jag passa bättre i ett mer kreativt arbete, det känner jag också. Förr eller senare ska jag nog hitta rätt. Kram och tack igen, fina du!

  6. Det kunde lika gärna ha varit jag som skrev den texten! Det är så tufft. Att vara utanför och vilja in men samtidigt veta vad det oftast innebär. Rädslan att krascha och börja om. Allt förklarande, undvikande och det dåliga samvetet när det inte blir hållbart. Att aldrig vänja sig vid hur hårt det tar när någon frågar ”och vad jobbar du med då?”, som att det är det första och viktigaste. Det som definierar. Hårt som en knytnäve i magen.

    Vi är inte konstigare än någon annan. Vi är bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s