and I remember thinking are we out of the woods yet?

Snälla du stanna inte i denna ledsamheten skriver Ida och jag nickar eftersom hon har rätt, jag känner också att det inte ska vara så här. I alla fall inte alltid. Men nu råkar det vara så. Att jag fastnat i en ledsamhet och att mina tankar lätt drar ner mig i det svarta, klibbiga, fula. Ibland hanterar jag ledsamheten ganska bra, andra dagar gråter jag när jag vaknar. Det tar tid att komma tillbaka, att komma upp efter ett fall. Men åh vad jag hoppas att den här ledsamheten ska släppa taget om mig helt och hållet.

Nej jag vill inte nöja mig med att livet ska vara så här. Att gå runt med känslan av att vara hudlös. Att känna mig en aning osynlig när andra pratar semesterplaner, barn, jobb och ibland undra om någon skulle sakna mig. Att se hur syskonbarnen älskar sin mormor och morfar och undra om jag en dag kommer att få barn som gungar ikapp med samma mormor och morfar. Att känna hur självtvivlet växer till en stor klump i halsgropen när någon ångrar sig om en dejt.

Vad som väntar i framtiden vet väl ingen. Men jag kommer inte alltid att vara fast i den här ledsamheten, det vågar jag nog tro på.

bajs

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s