fåglarna sjöng, var det en bön dom sjöng den gången?

Veckan innan jag åkte till Riga fick jag en blå kristall av en fin kollega, för att ta med mig som tur. Jag hade den med mig hela tiden och bar den i fickan under dagarna när jag var hemma under mina lediga ruvardagar, tänkte att den skulle ge mig den där extra lilla turen som tidigare saknats.

Så kom testdagen och jag gick upp tidigare än vanligt, med vilda hästar springandes i bröstkorgen och snabba hjärtslag. Tre olika graviditetstester som alla visade två streck och jag blev rörd till tårar, tog kort på testerna för att skicka till kliniken och bästisen. Skickade grattis moster!-meddelande till min syster, ringde min bästis och skrev till mina föräldrar som befann sig i Japan. Några timmar senare svarade kliniken att testerna borde ha visat starkare streck och att jag därför skulle ta nya tester om två dagar, hoppet sjönk en aning och oron lade sig som rosor under huden. Men två dagar senare stod det Gravid 1-2 i det där lilla fönstret på graviditetstestet och jag kände mig lugnare, samtidigt som jag ville skrika ut till hela världen jag är gravid!!! 

Jag fick vara glad i en vecka. Jag hann ladda ner en gravidapp, handla en mammaklänning, tänka på hur bebisens första jul skulle bli och vad hen kanske skulle ha på sig då. Jag hade ett graviditetstest kvar hemma och tänkte att jag ville se om strecken blivit starkare fyra dagar senare, men när det istället visades ett enda streck grep ångesten tag i mig. Dagen efter tog jag ett blodprov, fortfarande med ångesten rivandes, och ett dygn senare blandades ångesten med sorgen. Sorgen över att graviditeten avstannat, jag gick från plus till minus, från gravid till inte gravid. Jag raderade gravidappen, skickade tillbaka mammaklänningen, ramlade ner i ett svart hål.

Och där är jag nu; i det svarta hålet. På nyheterna rullar inslag efter inslag om Corona, förlorade arbetstillfällen och stängda gränser, jag känner mig avtrubbad och berövad något jag bara fick ha för ett kort ögonblick. Jag förstår inte varför det måste vara en sådan kamp för mig och jag kan inte sluta tänka på den blodiga lilla hinnan som rann ur mig, ner i toalettstolen. Kommer det någonsin få bli min tur?