fåglarna sjöng, var det en bön dom sjöng den gången?

Veckan innan jag åkte till Riga fick jag en blå kristall av en fin kollega, för att ta med mig som tur. Jag hade den med mig hela tiden och bar den i fickan under dagarna när jag var hemma under mina lediga ruvardagar, tänkte att den skulle ge mig den där extra lilla turen som tidigare saknats.

Så kom testdagen och jag gick upp tidigare än vanligt, med vilda hästar springandes i bröstkorgen och snabba hjärtslag. Tre olika graviditetstester som alla visade två streck och jag blev rörd till tårar, tog kort på testerna för att skicka till kliniken och bästisen. Skickade grattis moster!-meddelande till min syster, ringde min bästis och skrev till mina föräldrar som befann sig i Japan. Några timmar senare svarade kliniken att testerna borde ha visat starkare streck och att jag därför skulle ta nya tester om två dagar, hoppet sjönk en aning och oron lade sig som rosor under huden. Men två dagar senare stod det Gravid 1-2 i det där lilla fönstret på graviditetstestet och jag kände mig lugnare, samtidigt som jag ville skrika ut till hela världen jag är gravid!!! 

Jag fick vara glad i en vecka. Jag hann ladda ner en gravidapp, handla en mammaklänning, tänka på hur bebisens första jul skulle bli och vad hen kanske skulle ha på sig då. Jag hade ett graviditetstest kvar hemma och tänkte att jag ville se om strecken blivit starkare fyra dagar senare, men när det istället visades ett enda streck grep ångesten tag i mig. Dagen efter tog jag ett blodprov, fortfarande med ångesten rivandes, och ett dygn senare blandades ångesten med sorgen. Sorgen över att graviditeten avstannat, jag gick från plus till minus, från gravid till inte gravid. Jag raderade gravidappen, skickade tillbaka mammaklänningen, ramlade ner i ett svart hål.

Och där är jag nu; i det svarta hålet. På nyheterna rullar inslag efter inslag om Corona, förlorade arbetstillfällen och stängda gränser, jag känner mig avtrubbad och berövad något jag bara fick ha för ett kort ögonblick. Jag förstår inte varför det måste vara en sådan kamp för mig och jag kan inte sluta tänka på den blodiga lilla hinnan som rann ur mig, ner i toalettstolen. Kommer det någonsin få bli min tur?

22 kommentarer

  1. Jag har tyvärr inga ord som kan ta bort eller lindra din smärta, men jag vill skriva något ändå. Jag tänker på dig och jag hoppas så att du kan hitta någon tröst och hopp i allt det svåra. Kramar till dig.

  2. Så. Fruktansvärt. ORÄTTVIST! Jag skulle så gärna vilja krama dig och säga att du inte är ensam. Vi är många, många som varit där. Om och om igen. Jag hann också bli jublande glad, för att sedan störta ner i nattsvart ångest. Utomkvedshavandeskap mot alla odds, efter IVF. Akut operation. Ridå.

    Men… Sedan kom jag upp till ytan igen. Det kommer du också att göra. Gränserna kommer inte att vara stängda för alltid. Du har några kvar i frysen som väntar på dig.

    Försök att andas, även om det är svårt just nu. Din tid kommer.
    Kramar

  3. Uff, dette var trist. Jeg tenker på deg med jevne mellomrom og ønsker deg virkelig en lykkelig graviditet. Håper det går bedre neste gang!

  4. Det klumpar sig i halsen. Tårarna tränger fram nu. Jag kan inte förstå hur mycket en person ska behöva ta. Jag kan inte föreställa mig din sorg. Kan jag ta en bit av ditt mörker, lätta på ditt tryck. Jag gör det. Jag hoppas så mycket för din skull. Du är helt otrolig. Det kommer bli din tur.

  5. Jag tror att du, oavsett vad som komma skall, skulle må så otroligt mycket bättre om du fick hjälp att bearbeta det faktum att du kanske aldrig kommer att föda barn. Det är inget som påverkar dina chanser varken positivt eller negativt , men det skulle hjälpa dig att leva DITT liv medan du fortfarande lever. Det finns värdiga sätt att leva som barnlös, men detta sätt är det inte. Du är viktigare än såhär. För du FINNS och du är värd att leva (lycklig) medan du lever.

    1. Absolut, det har du rätt i. ❤️ Har träffat en psykolog och ska dit några gånger till, det kändes bra. Men än kan jag inte riktigt tänka på ett liv som barnlös, jag är inte redo för de tankarna. Tack för dina ord!

  6. Åh, nejnejnej. Jag tänker ofta på dig, trots att jag inte känner dig alls och inte följt dig så länge. Det blir bättre sen, det blir det. Men det känns förstås inte så nu. Alls.

  7. Hittade din blogg just när jag behövde känna mig lite mindre ensam och uppgiven. Tack för att du skriver så öppet. En tröst på nåt vis att det finns nån mer som längtar, kämpar och gråter lika mycket som jag.

    1. Åh, tack själv för dina fina ord ❤️ Jag förstår precis, det känns ju mindre ensamt när det finns andra som förstår vad en går igenom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s