stig till toppen av världen där änglar lekar, res dig efter varje smäll

Så har kallare vindar börjat vina, höstterminen drar snart igång och jag har åter igen börjat ställa väckarklockan om morgnarna. Melankolin etsar sig alltid fast vid mig vid denna brytning mellan sommar och höst, när solbrännan håller på att blekna och ledigheten känns långt borta. Så fortsätter allting att gå så himla fort fort fort. Mensen kommer nästan direkt efter att jag skrivit förra inlägget och jag får en ny behandlingsplan. Jag cyklar till jobbet med din tid kommer i hörlurarna och vilda hästar i min bröstkorg och undviker A-brunnarna på vägen, jag fyller år och får teckningar som gör mig tårögd på jobbet, jag skålar i champagne med min familj. Och jag firar inte bara mina trettionio år, jag firar även fyra fina äggblåsor som visar sig på ultraljudet dagen innan min födelsedag. Lättnaden får mig nästan att gråta; lättnaden över att få slippa ännu en motgång. Tänk om det är min tid som kommer nu? På fredag har jag varit trettionio år i en vecka och jag ska göra mitt andra äggplock, jag känner mig så himla förväntansfull. Tänk om jag får fira min fyrtioårsdag som mamma? Hoppas hoppas hoppas.