svart är ingen färg, det är så man känner sig

Att gå in i en helg med försiktig hoppfullhet och förhoppningar som bubblar likt sockerdricka i bröstkorgen. Mamma står vid bilen och väntar på mig på fredagsmorgonen, hon följer med mig även denna gång när det är dags för äggplock. Älskade mamma. Jag känner en sådan tacksamhet när jag ser henne stå där och vänta på mig, jag tar upp telefonen för att ta ett kort, kanske för att spara på ögonblicket eller känslan. I bilen spelas Himlen runt hörnet och när hon sjunger nån där uppe måste ha sett mig och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur undrar jag om det är så, om det är min tur nu.

Äggplocket går bra, jag lyckas hålla mig vaken hela tiden men rummet snurrar och det gör ganska ont. Så lugn du är hör jag en sköterska säga, men jag känner hur vildhästarna springer i bröstkorgen. Efteråt får jag äntligen äta frukost och får veta att de tog ut tre ägg; två mer än förra gången och jag fortsätter att känna mig hoppfull. På lördagen väntar jag på att få höra hur det har gått, börjar logga in på 1177 på förmiddagen men först på eftermiddagen får jag veta att ett ägg har blivit befruktat och att insättning ska ske på söndagen. Vildhästarna springer och förhoppningarna fortsätter bubbla, på kvällen dricker jag bubbel med mina vänner och tänker att det kan vara sista gången på nio månader som jag dricker bubbel.

När jag vaknar på söndagen och tittar på min telefon ser jag fem missade samtal från anonymt nummer. Med hjärtat i halsgropen lyssnar jag av telefonsvararen, det är läkaren som säger att hon tyvärr har dåliga nyheter eftersom embryot inte kommer att kunna sättas in och hon kommer att försöka nå mig igen under dagen. Och det är som om någon sätter en kniv i min bröstkorg, likt en punkterad ballong pyser luften och förhoppningarna ur mig. Jag ringer mamma, berättar att hon inte behöver följa med på insättningen eftersom det inte blir någon, när jag har lagt på börjar jag gråta. Tre timmar och vad som känns som hundratals malande tankar senare ringer läkaren igen, hon berättar att embryot inte utvecklats som det skulle och därför var en insättning inte möjlig. Vi kommer överens om att ta en liten paus från behandlingarna nu, kanske två månader, hon kommer att höra av sig igen. Ta dig tid att sörja nu. Du får tycka att detta är skit och att detta är orättvist, för det är säger hon och jag nickar fastän hon inte kan se och jag börjar gråta igen så fort vi sagt hej då.

Att gå ur en helg med något som liknar en sorg som river likt rosor under huden (det känns som om min kropp värker av saknad efter något den aldrig haft), en förtvivlan och maktlöshet som tagit plats i bröstkorgen istället för hoppet och förväntningarna. Alla dessa tvära kast mellan hopp och förtvivlan är det svåraste, jag kommer aldrig att vänja mig. Kommer nog aldrig att våga hoppas fullt ut, kommer alltid att bära med mig rädslan om att det kanske inte blir min tur. Har du någon plan B? frågar mamma men nej, det har jag inte. Och när måndagen kommer stannar jag hemma från jobbet.

Annonser

16 kommentarer

  1. Känner dig inte, men känner med dig. Du sätter ord på allt i denna resa så fint. Förhoppningarna, längtan, besvikelserna och sorgen som varenda försök innebär. 💞

  2. ❤️❤️❤️❤️❤️
    Tänker på dig, mycket mer än du tror. Och hoppas innerligt på att det blir DIN tur, snart. Det måste bli det. Finns inget alternativ 🌸

  3. Det gör ont i hela mig, för jag förstår precis hur du känner. Jag har själv varit där. Den där känslan av att få sitt hjärta fullständigt krossat. Igen och igen. Resa sig. Försöka igen. Hoppas innerligt. Börja fantisera om det där efterlängtade lilla livet. Och krossas igen. Hopplösheten. Sorgen över ett barn som inte blev till. Den gången heller.
    Efter att ha läst din text imorse bestämde jag att städningen kan vänta till en annan dag. Tog barnen på deras livs första tågtur istället. Kramade dem hårt i solskenet. Det hoppas jag att du också får göra inom ett år. Jag vet hur oerhört svårt det är. Det tog mig 8 år. Men det är värt det. Jag lovar.
    Kramar,
    Monica

    1. Åh, jag blev så himla rörd av dina fina ord, tack tack tack. Det känns mindre ensamt när en vet att det finns fler som förstår hur det är. Så himla fint att dina barn kom till dig efter alla år av längtan. ❤ Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s