du vill föreviga allting och fast jag också vill, så vet jag att du bara kan försöka hoppas

Så har det gått en månad sedan jag skrev något sist, en månad som ramlat förbi och nu är det redan augusti, min semester är slut och nästa vecka fyller jag trettionio. Det har varit en fin månad (även om klimatångesten växt sig starkare), gråten har inte kommit ut ännu. Jag har badat naken i havet och hoppat i höga vågor, cyklat med vinden genom håret, druckit sangria, hållit maneter i mina händer som jag gjorde när jag var liten, orkat läsa flera böcker, tittat på fotboll, ätit glass och badat i pool varje dag i en vecka på Mallorca, sett vackra solnedgångar, druckit rosa bubbel på en strand med mina bästa vänner.

Nu känns det som gråten har fastnat någonstans, som om den ligger och river under bröstkorgen, men jag vågar eller orkar inte riktigt släppa ut den. Det är nästan som om jag även tog semester från tankarna på embryot som inte blev, de har bara smugit sig på ibland. När jag varit på stranden och tittat på mammor som smörjer sina barn med solkräm, kanske bygger sandslott och låter deras badrocksklädda barn sitta i knäet medan de fikar. När min systerdotter frågar om jag vill ha barn, om jag vill ha en pojke eller flicka, vad jag skulle döpa mitt barn till. När jag får höra om ännu en bekant eller kompis kompis som ska få barn.


Och nu väntar jag på att min mens ska komma igen, längtar tillbaka till semesterveckan på Mallorca, drar loss nya gråa hårstrån med en pincett, fortsätter att önska mig när klockan visar 11.11 eller 22.22.

Annonser

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s