Varför är det så att jag vid fyrtiotvå fortfarande tror på lyckliga slut, att jag ska bli vald att jag ska få bli någons mamma; en famn som alltid är öppen för någon som ger mig sina första andetag, sitt första leende någon som ska gå sina första steg med tryggheten att jag går bakom alltid redo att ta emot, hålla i, aldrig riktigt släppa taget. att jag ska få bli någons älskade; älskad av någon som ser det trasiga och svarta men ändå stannar kvar någon som smeker min rygg när jag sitter bredvid, viskar kärleksord i mitt hår och river ner alla mina murar Varför kan jag inte sluta tro att det ska bli som i filmerna att han ska stå utanför min dörr en dag när jag minst anar det, att de två blåa strecken som betyder att jag har något levande i min livmoder blir en Kerstin eller Sixten som kallar mig mamma, att jag ska få leva lycklig i alla mina dagar
Kategori: 2021
Lösenordsskyddad: flyger ensam genom natten så länge vingarna bär och jag har letat överallt efter dig
hope is a dangerous thing for a woman with my past
Det tycks aldrig riktigt ljusna under dagarna, gråheten ligger som ett tjockt täcke över stadens alla gator och mig. Himlen är tung av gråa moln, min bröstkorg är tung av längtan och sorg. Att ta en paus från barnförsöken med allt vad det innebär (tabletter, koll på menscykeln, kontakt med kliniken, osv) är inte samma sak som att ta en paus från barnlängtan, den har byggt bo under min hud. Jag kan försöka undvika att tänka på den, men till slut gör den sig ändå påmind. Längtan sipprar ut i kroppen, får nästan blodet att frysa till is när jag ser ännu en ultraljudsbild på instagram eller när jag passerar de föräldralediga mammorna gåendes med barnvagnarna på rad.
Nästa helg är det första advent och året börjar närma sig sitt slut, jag förstår inte hur ett år kan gå förbi så här himla snabbt. Det betyder att det kommer ligga ännu nu ett barnlöst år bakom mig när det här är slut, jag tappar snart räkningen på hur många de är.
Jag har ingen ork kvar att göra ett nytt försök innan årets slut, det får vänta till det nya året. Om jag vågar, det vill säga. För just nu känner jag mig mest livrädd. Att försöka ännu en gång, att kanske ännu en gång misslyckas och snubbla på mållinjen. Att påbörja en ny hormonbehandling, gå upp i vikt av tabletterna, ta ytterligare mediciner i form av sprutor, försöka förbereda mig mentalt. Att åka ner till kliniken i Riga med höga förväntningar och vildhästar i bröstkorgen, för att där kanske få höra att de två sista blastocysterna inte klarade upptiningen från frysen. Att jag därmed måste börja om från noll om jag vill göra fler försök. Nya donatorer, ny behandlingsplan, nya mediciner, mer pengar, längre väntan. Hur ska jag kunna orka bära den besvikelsen?
Och hur ska jag kunna orka bära sorgen om det går åt helvete på något annat sätt? Om en insättning lyckas, men embryona inte fäster? Om jag får missfall ännu en gång? Även då måste jag börja om från noll igen, om jag skulle vilja göra fler försök. Jag vet ärligt talat inte om jag lyckas skrapa ihop tillräckligt med ork för det, men kanske är min längtan en tillräckligt stor drivkraft? Jag vet inte, men jag fortsätter att hoppas antar jag, vet inte vad mer jag kan göra just nu.
jag hoppas att du kommer med våren
Om jag kan åka till Riga i augusti och om jag får bära dig i nio månader blir du en maj-bebis precis som din kusin och våren kommer alltid att tillhöra er och du kommer alltid att vara min att älska
håller du hårt i mig så håller jag hårt i dig
Juni har kommit med sol, huvudvärk, en sjukskrivning på halvtid, lättare restriktioner och biltutande studenter. Jag har också fått tid till en ny hysterskopi och hoppas att gynekologen kan få bort vad han nu såg vid förra besöket. Jag längtar verkligen efter medvind nu; att få kliva några steg fram istället för bak.
Så har det varit mors dag, den som skulle ha varit min första som någons mamma. Jag försökte undvika instagram den dagen, men det gick inte så bra. Tre graviditetsbesked senare ville jag kasta telefonen i väggen. Istället firade jag min egen mamma och badade äntligen i havet, det var fint.
Och så har jag fått en krönika publicerad på Mama, den handlar om att leva med ofrivillig barnlöshet och sorg. Den kändes nödvändig, men lite jobbig, att skriva och jag är överväldigad över responsen. Främmande människor har skrivit fina saker till mig och många har känt igen sig. Det är fint att kunna känna sig lite mindre ensam mitt i all längtan och sorg.
Sommaren ligger framför mig. Jag tror att jag vågar hoppas på en ljusning där framme.
time is running faster than wild birds in the sky
Så har det plötsligt gått sex månader sedan jag skrev något sist, novembermörkret har ersatts med kalla vårvindar och blommande körsbärsträd. Livet, och tiden, tickar på och det händer väl ingenting och mycket på samma gång. Och så har det hunnit gå ett år. Sedan jag åkte till Riga och blev gravid, sedan graviditeten avtog och missfallet var ett faktum.
Orken tryter och tröttheten klänger sig fast, pandemin fortsätter att härja och jag längtar efter vaccin, ljusare dagar och lättare andetag.
Jag har varit borta från jobbet en hel del den här våren, är för närvarande sjukskriven på 25 % och känner mig kass. Jag började prata med en kille på tinder och vi pratade om att ses över en fika, men sen slutade han bara att höra av sig. Precis som vissa vänner, som inte längre tycks vilja vara just mina vänner. Självförtroendet krymper, jag börjar känna mig mer och mer osynlig och betydelselös (även om jag vet att det inte är helt sant).
I nästan samma veva som polypen opererades bort i slutet av mars hittades en misstänkt cysta på min sköldkörtel, som det nu ska tas en biopsi på. Läkaren bad mig att inte oroa mig, men det gör jag ändå. Jag bara undrar när alla motgångar ska ta slut, när det ska bli min tur.
De flesta av mina växter vissnar för att till slut dö, jag vet inte om jag vattnar för lite eller för mycket. Jag har till och med börjat prata med dem, hörde i ett radioprogram att de ska må bra av det. Jag berättar om vädret, de senaste coronanyheterna, hur det ibland värker ända in i mitt skelett av längtan. Jag förstår inte varför de flesta av mina växter vissnar för att till slut dö och jag förstår inte varför embryot inte ville stanna kvar i min livmoder; kanske håller min kropp också på att vissna?
á bout de souffle 