time is running faster than wild birds in the sky

Så har det plötsligt gått sex månader sedan jag skrev något sist, novembermörkret har ersatts med kalla vårvindar och blommande körsbärsträd. Livet, och tiden, tickar på och det händer väl ingenting och mycket på samma gång.  Och så har det hunnit gå ett år. Sedan jag åkte till Riga och blev gravid, sedan graviditeten avtog och missfallet var ett faktum.

Orken tryter och tröttheten klänger sig fast, pandemin fortsätter att härja och jag längtar efter vaccin, ljusare dagar och lättare andetag.

Jag har varit borta från jobbet en hel del den här våren, är för närvarande sjukskriven på 25 % och känner mig kass. Jag började prata med en kille på tinder och vi pratade om att ses över en fika, men sen slutade han bara att höra av sig. Precis som vissa vänner, som inte längre tycks vilja vara just mina vänner. Självförtroendet krymper, jag börjar känna mig mer och mer osynlig och betydelselös (även om jag vet att det inte är helt sant).

I nästan samma veva som polypen opererades bort i slutet av mars hittades en misstänkt cysta på min sköldkörtel, som det nu ska tas en biopsi på. Läkaren bad mig att inte oroa mig, men det gör jag ändå. Jag bara undrar när alla motgångar ska ta slut, när det ska bli min tur.

De flesta av mina växter vissnar för att till slut dö, jag vet inte om jag vattnar för lite eller för mycket. Jag har till och med börjat prata med dem, hörde i ett radioprogram att de ska må bra av det. Jag berättar om vädret, de senaste coronanyheterna, hur det ibland värker ända in i mitt skelett av längtan. Jag förstår inte varför de flesta av mina växter vissnar för att till slut dö och jag förstår inte varför embryot inte ville stanna kvar i min livmoder; kanske håller min kropp också på att vissna?

6 kommentarer

  1. Tack för fint inlägg, har saknat din blogg!
    Förstår att det känns motigt, ibland är det helt rimligt att känna att livet är orättvist. Men håller tummar och tår att det blir ett bra år för dig, och för att du ska lyckas få ditt efterlängtade barn! 🤞🏻💕

  2. Blir så ledsen över att livet är så orättvist. Allt du vill är ju att få relationer omkring dig att sprida din kärlek över – ska det verkligen vara för mycket begärt?Också att du får andra kroppsliga utmaningar ovanpå ett värkande hjärta. Jag tycker verkligen det är orättvist hur mycket du ska utså 💔 Kan verkligen bli arg på livet.

    Hoppas av hela mitt hjärta att du snabbt får svar på polypen, att den inte är något och att du snart kan få lov att göra ett försök igen!

    Styrkekramar ❤️

  3. Gott att höra från dig. Jag kikar in här dagligen och har undrat hur du har det. ❤️

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s