när man släpper taget tar man steget, jag vet hur ont det gör när hoppet dör

På kvällen åker vi hem igen, jag och mamma. Jag har lite ont i magen, känns nästan som mensvärk. Planet blir försenat, jag är trött när jag kommer hem till en kurrande katt. Innan jag somnar lägger jag handen på min mage och tänker snälla stanna kvar snälla stanna kvar snälla stanna kvar som ett mantra i mitt huvud, hoppas på något sätt att det ska hjälpa.

Läkaren har rekommenderat lugn och ro de fyra första dagarna efter insättningen och jag har tagit ledigt från jobbet i en vecka. Jag tittar på tv-serie efter tv-serie (favoriterna är Drugdealer, Threesome och Good Girls), lyssnar på poddar, läser och googlar symtom efter FET. Jag lägger tarotkort som inte riktigt visar det jag vill se, köper graviditetstest eftersom jag vet att jag inte kommer att kunna hålla mig till fredagen då jag blivit ombedd att ta ett blodprov och tänker att det måste klassas som en slags tortyr att behöva gå och vänta på svar i så här många dagar utan att ha någon som helst kontroll över situationen.

Jag tar det första graviditetstestet på onsdagen veckan efter insättning, egentligen för tidigt, men jag vill så gärna se ett svagt plus. Såklart är det så negativt det kan vara, även om jag försöker titta på det från olika vinklar. Samma sak är det på torsdagen, dagen innan jag ska ta blodprovet. Jag som börjat vara så säker på att det tagit sig denna gång, jag som tyckt att magen känts annorlunda från förra gången, känner nu hur tvivlet sköljer över mig. På fredagen får jag ta mig till Hyllie vårdcentral för att ta blodprovet, den vänliga undersköterskan säger att resultatet dröjer till nästa vecka och jag blir så matt av all väntan. Vet inte hur många tankar och känslor som hinner cirkulera från Krutmeijersgatan till vintergatan och tillbaka under all min väntan.

Måndag kommer och går utan ett provresultat, men runt lunch på tisdag får jag ett sms om att det kommit. Jag har sovit dåligt natten innan och är hemma från jobbet, känner hur pulsen rusar och försöker förbereda mig själv på ett negativt besked. Det hjälper inte, jag börjar gråta så fort jag ser det låga hcg-värdet och läkarens utlåtande om att det talar emot en pågående graviditet. Jag ligger i fosterställning bredvid katten i sängen och gråter en stund, känner hur bröstkorgen tycks klyvas mitt itu, skriver sedan till min familj och mina bästisar om det negativa beskedet. Jag tror att jag somnar efter en liten stund.

håller du hårt i mig så håller jag hårt i dig

Juni har kommit med sol, huvudvärk, en sjukskrivning på halvtid, lättare restriktioner och biltutande studenter. Jag har också fått tid till en ny hysterskopi och hoppas att gynekologen kan få bort vad han nu såg vid förra besöket. Jag längtar verkligen efter medvind nu; att få kliva några steg fram istället för bak.

Så har det varit mors dag, den som skulle ha varit min första som någons mamma. Jag försökte undvika instagram den dagen, men det gick inte så bra. Tre graviditetsbesked senare ville jag kasta telefonen i väggen. Istället firade jag min egen mamma och badade äntligen i havet, det var fint.

Och så har jag fått en krönika publicerad på Mama, den handlar om att leva med ofrivillig barnlöshet och sorg. Den kändes nödvändig, men lite jobbig, att skriva och jag är överväldigad över responsen. Främmande människor har skrivit fina saker till mig och många har känt igen sig. Det är fint att kunna känna sig lite mindre ensam mitt i all längtan och sorg.

Sommaren ligger framför mig. Jag tror att jag vågar hoppas på en ljusning där framme.

tiden väntar inte på nån, men det visste vi inte då

Jag minns fortfarande idrottslektionerna på högstadiet. Hur det kalla gummigolvet kändes under mina fötter, hur salen luktade svett och dateparfym, hur Andreas brukade skoja om hur små mina bröst var och ibland skrattade jag också. Jag var bollrädd, ville redan då hellre sitta på en bänk och läsa böcker, vara för mig själv. Idrottsläraren verkade inte heller vilja vara där, hennes blick flackade när Sten blev retad för sitt namn eller när jag och Linda A varje vecka blev valda sist till Andreas eller Mattias lag.

Den där känslan. När jag stod med magont på det kalla gummigolvet bredvid Linda A, väntandes på att få bli vald av någon som egentligen inte ville ha med mig i sitt sammanhang. Jag tror att den har förföljt mig genom åren och ibland blir den så himla påtaglig. Som när det känns som om jag snart står ensam kvar på det kalla gummigolvet med min barnlängtan och andra tycks få sina namn uppropade, ett plus på stickan, en ultraljudsbild på ett tickande hjärta bredvid sitt att sätta upp på kylskåpsdörren.

Det här har också fått mig att tänka mycket på tiden. Tiden, som fortsätter att gå utan att vänta på någon. ”Tänkte du när du var yngre att ditt liv skulle se ut som det gör nu?” frågade en vän nyligen när vi pratade om vuxenlivet, tiden och förväntningar. Vi kom båda snabbt fram till att våra förväntningar på vuxenlivet såg helt annorlunda ut för tjugo år sedan, när vi var runt tjugo och hade så mycket tid och så många upplevelser framför oss. Nu befinner vi oss vid en tidpunkt där vi båda känner oss lite vilsna, försöker få ordning på våra tankar och liv. Vi är mycket närmare medelåldern än ungdomen, men ändå känns det som om vi bara lajvar vuxna.

Att fyrtioplus-livet skulle se ut som det gör, med en annalkande skilsmässa eller en hjärtskärande barnlängtan och funderingar kring vad man egentligen vill och orkar jobba med fram till pensionen, hade vi helt enkelt inte föreställt oss. Och samtidigt känns det som om nästan alla andra omkring oss har full koll på sin tillvaro, de tillhör ett vuxet sammanhang. Dessa människor pensionssparar, skaffar ett tredje barn, jobbar utan att fundera så mycket kring arbetsuppgifterna och har självklart matlåda med sig varje dag (och stannar nästan aldrig hemma från jobbet), handlar aldrig på avbetalning, tränar efter jobbet eller springer en runda före jobbet, äter fredagstacos och känner sig överlag nöjda med livet. De har sällan dödsångest eller klimatångest, känner sig sällan otillräckliga på jobbet och längtar sällan bort.

Som vuxen kan man inte stå och vänta på att få höra sitt namn och bli vald, man ska visa framfötterna, man ska tåla stress bra. Man ska veta vad man vill och vara duktig på det, man ska ha ork och lust. Man ska ha självkännedom istället för självtvivel, man ska ha många bollar i luften och många järn i elden.

Fan, jag är ganska dålig på att vara vuxen alltså. Men jag antar att man lär sig så länge man lever.

men jag fattar att sorgen ska finnas, det blir lättare sen när man lever med den

Så har det gått flera månader, våren har övergått till sommar och midsommarafton har precis passerat. Jag har inte skrivit något här eftersom livet stått lite på paus, så som det gjort för många under denna konstiga coronavår. Tröttheten har hållit i sig, lagt sig som en dimma bakom ögonlocken. Jag har jobbat, firat påsk, plockat vitsippor, läst böcker, haft huvudvärk, sett körsbärsträden blomma över och rapsfälten bli gula, doppat mig i havet två gånger, firat mina föräldrars 45-åriga bröllopsdag, lyssnat på Moonica Mac på repeat, skrivit en krönika om mors dag för JWHF och varit med i ett nyhetsinslag på tv4.

Jag har även väntat på att få tillbaka min mens, den kom en vecka efter att jag varit på gyn-akuten. Jag har kontaktat kliniken i Riga, som säger att jag måste stanna i karantän i två veckor om jag reser dit. Så jag avvaktar, tänker att jag ska använda sommaren och den kommande semestern som en lång, välbehövlig paus. Längtan och sorgen finns där hela tiden under min bröstkorg och pockar på min uppmärksamhet, men jag lyssnar inte alltid. Och jag försöker tysta oron, tänker hellre på förhoppningarna om att det kommer gå bättre nästa gång.

Hur har ni det?

 

det är okej att ha drömmar som krossas, det är lugnt om du inte förstår

Jag vet inte om jag någon gång
får bli din mamma
men jag har redan börjat spara till dig
i den översta byrålådan,
jag har vikt och lagt
svarta katter, rosa delfiner och prickiga leoparder
i två små högar.

För det bara måste bli så
att vi en dag får varandra,
du och jag.

När jag var liten satt jag ibland
på mormors steniga uppfart,
nävarna fulla med små stenar och nynnandes
hur många barn kommer jag att få när jag blir stor
och stenarna som flög i luften
för att landa i min handflata.

Jag kan inte minnas
att min handflata
någonsin blev tom.

Jag tänker på dig
(dina läppar mot mina,
din kropp över mig,
dina fingrar i mig,
mitt huvud på din bröstkorg)
nästan hela tiden

När jag dricker mitt morgonkaffe,
borstar tänderna,
cyklar genom vattenpölar,
bär hem kattsand från Ica
och varje gång
jag vänder sida i boken,
släcker lampan på nattduksbordet
och sluter mina ögon
för att drömma

Vill jag säga till dig
där jag sitter mitt emot dig
men vågar inte

och jag kan inte känna vad jag vill, jag skymtar nån och tränger mig förbi

Känslan just nu:
nästan alla andra blir gravida
eller nyförälskade.
Och jag blir inget av det,
bara äldre tröttare bittrare
med nya gråa hårstrån mellan benen.

Och februari får mig
att känna mig färglös ful fel,
jag snoozar tjugo minuter för länge
nästan varje morgon,
cyklar i motvind vart jag än ska
och undrar vad hon i Hemköpskassan tänker
när jag handlar bara ett vaniljhjärta.

varför orkar jag aldrig vänta? it´s the story of my life

Jag möter min blick i spegeln
och ser att det här året
har åldrat mig mer än ett år.
Det är inte bara linjerna,
det är något med blicken
som får mig att stanna
mitt i en rörelse
men jag skyndar mig
att vända bort blicken igen.

Känner du dig mer nedstämd? frågar läkaren,
jag skulle vilja sova tills våren är här
svarar jag och han nickar,
skriver något i sitt anteckningsblock.
Jag undrar varför alla läkare
skriver så slarvigt
att man inte kan se vad det står.
Jag undrar varför min kropp
har väckt den här längtan
(ett lejonvrål i mig som skriker efter
någon annans hjärtslag, nära mina)
när den kanske inte orkar
bära mer än mig
och min ångest.

det hördes en svag ambulanssiren någonstans mellan Havrevägen och Kornvägen

Vi satt på bänken bakom Ica, om jag minns rätt var det vår för gräset var grönt, nästan som om någon målat det med tuschpennor. Skolan var slut, men ingen orkade gå hem och jag ville inte. Med händerna nerkörda i jeansjackan tittade jag på när Marie och Cilla tävlade i vem som kunde äta flest gräddbullar på 30 sekunder. Cilla vann, det hördes en svag ambulanssiren någonstans mellan Havrevägen och Kornvägen. Johan tittade upp från pinnen han höll på att tälja, sa ”det är nog Niklas morsa som försökt ta livet av sig igen”. Cilla nickade med munnen full av gräddbulle, jag följde en citronfjäril med blicken utan att säga något. Jag råkade trampa på en spindel när jag reste mig, sa ”sorry men måste hem och göra matteläxan nu” och när jag kommit över på andra sidan av Ica hörde jag hur Marie ropade något om att vi faktiskt inte har någon matteläxa. Dagen därpå kom Niklas inte till skolan och jag fick min första mens.