håller du hårt i mig så håller jag hårt i dig

Juni har kommit med sol, huvudvärk, en sjukskrivning på halvtid, lättare restriktioner och biltutande studenter. Jag har också fått tid till en ny hysterskopi och hoppas att gynekologen kan få bort vad han nu såg vid förra besöket. Jag längtar verkligen efter medvind nu; att få kliva några steg fram istället för bak.

Så har det varit mors dag, den som skulle ha varit min första som någons mamma. Jag försökte undvika instagram den dagen, men det gick inte så bra. Tre graviditetsbesked senare ville jag kasta telefonen i väggen. Istället firade jag min egen mamma och badade äntligen i havet, det var fint.

Och så har jag fått en krönika publicerad på Mama, den handlar om att leva med ofrivillig barnlöshet och sorg. Den kändes nödvändig, men lite jobbig, att skriva och jag är överväldigad över responsen. Främmande människor har skrivit fina saker till mig och många har känt igen sig. Det är fint att kunna känna sig lite mindre ensam mitt i all längtan och sorg.

Sommaren ligger framför mig. Jag tror att jag vågar hoppas på en ljusning där framme.

tiden väntar inte på nån, men det visste vi inte då

Jag minns fortfarande idrottslektionerna på högstadiet. Hur det kalla gummigolvet kändes under mina fötter, hur salen luktade svett och dateparfym, hur Andreas brukade skoja om hur små mina bröst var och ibland skrattade jag också. Jag var bollrädd, ville redan då hellre sitta på en bänk och läsa böcker, vara för mig själv. Idrottsläraren verkade inte heller vilja vara där, hennes blick flackade när Sten blev retad för sitt namn eller när jag och Linda A varje vecka blev valda sist till Andreas eller Mattias lag.

Den där känslan. När jag stod med magont på det kalla gummigolvet bredvid Linda A, väntandes på att få bli vald av någon som egentligen inte ville ha med mig i sitt sammanhang. Jag tror att den har förföljt mig genom åren och ibland blir den så himla påtaglig. Som när det känns som om jag snart står ensam kvar på det kalla gummigolvet med min barnlängtan och andra tycks få sina namn uppropade, ett plus på stickan, en ultraljudsbild på ett tickande hjärta bredvid sitt att sätta upp på kylskåpsdörren.

Det här har också fått mig att tänka mycket på tiden. Tiden, som fortsätter att gå utan att vänta på någon. ”Tänkte du när du var yngre att ditt liv skulle se ut som det gör nu?” frågade en vän nyligen när vi pratade om vuxenlivet, tiden och förväntningar. Vi kom båda snabbt fram till att våra förväntningar på vuxenlivet såg helt annorlunda ut för tjugo år sedan, när vi var runt tjugo och hade så mycket tid och så många upplevelser framför oss. Nu befinner vi oss vid en tidpunkt där vi båda känner oss lite vilsna, försöker få ordning på våra tankar och liv. Vi är mycket närmare medelåldern än ungdomen, men ändå känns det som om vi bara lajvar vuxna.

Att fyrtioplus-livet skulle se ut som det gör, med en annalkande skilsmässa eller en hjärtskärande barnlängtan och funderingar kring vad man egentligen vill och orkar jobba med fram till pensionen, hade vi helt enkelt inte föreställt oss. Och samtidigt känns det som om nästan alla andra omkring oss har full koll på sin tillvaro, de tillhör ett vuxet sammanhang. Dessa människor pensionssparar, skaffar ett tredje barn, jobbar utan att fundera så mycket kring arbetsuppgifterna och har självklart matlåda med sig varje dag (och stannar nästan aldrig hemma från jobbet), handlar aldrig på avbetalning, tränar efter jobbet eller springer en runda före jobbet, äter fredagstacos och känner sig överlag nöjda med livet. De har sällan dödsångest eller klimatångest, känner sig sällan otillräckliga på jobbet och längtar sällan bort.

Som vuxen kan man inte stå och vänta på att få höra sitt namn och bli vald, man ska visa framfötterna, man ska tåla stress bra. Man ska veta vad man vill och vara duktig på det, man ska ha ork och lust. Man ska ha självkännedom istället för självtvivel, man ska ha många bollar i luften och många järn i elden.

Fan, jag är ganska dålig på att vara vuxen alltså. Men jag antar att man lär sig så länge man lever.

vad vet dom här om riktig svärta, om att leva så att man nästan brinner upp?

I somras var jag vid Yoko Onos önsketräd igen, för tredje eller fjärde gången. De vita lapparna fladdrade i vinden, önskningarna tycktes fler än trädens löv. Jag gick ett varv, läste på de vita lapparna om hälsa, rikedom och fotbollsvinster. Jag undrar hur många av alla önskningar som slagit in? Jag undrar hur många lappar jag behöver hänga fast i trädgrenarna för att få min önskan att slå in? Så skrev jag för tredje eller fjärde gången ner min önskan med snirkliga svarta bokstäver mot det vita; att jag får bli någons mamma. Jag hängde lappen nära min mammas, när hon vände ryggen till läste jag vad det stod på lappen med handstilen jag känner igen så väl; lyckliga barn. Det var något som högg till, nära min hjärtmuskel, när jag började gå därifrån och lämnade önsketräden bakom mig.

Och så var sommaren över alldeles för fort och plötsligt befinner man sig mitt i en mörk och tung novembervardag, samtidigt som pandemins andra våg sköljer över världen. Så är det bara lite mer än en månad kvar på detta otursår som 2020 tycks vara och jag tänker mycket på tiden som inte väntar på någon. Tänker på hur det känns som om jag cyklar i motvind vart jag än ska, hur det känns som om alla springer om mig och får sina önskningar uppfyllda medan jag står kvar och fortsätter längta så att det värker i alla mina leder. Tänker på blastocysten som inte fick chansen att bli ett decemberbarn, tänker att jag inte kommer hinna bli gravid igen innan årets slut eftersom en polyp satt allting på paus ännu en gång, tänker på meningen leendet når inte ögonen som läkaren skrev i mitt senaste läkarintyg och känner mig så himla himla himla trött. Kan någon kanske väcka mig när allt det här är över och det börjat ljusna igen?

du trodde att om vi bara tror på nåt så vänder det

Samtidigt som förhoppningarna bubblar och sommaren rusar fram till ljudet av havsvågor, gräsklippare och fiskmåsar, ramlar plötsligt ensamheten över mig. Den får mig att kippa efter andan, tänka negativa tankar om mig själv och gråta så som jag inte gråtit på väldigt länge.

Jag antar att det är känslan av att stå utanför andras sammanhang, att inte tillhöra någon annan familj än min ursprungsfamilj. Jag är såklart tacksam för mina vänner och ursprungsfamiljen, men jag längtar så mycket att jag ibland känner mig hudlös efter ett eget sammanhang, en egen familj som bara jag och mitt barn (och katten) är en del av. Jag antar att det är sommaren och den kommande semestern som gör att ensamhetskänslorna växer sig starkare nu, det blir så tydligt att jag står utanför, att jag inte är någons första val. Jag scrollar förbi instagrambilder på badande barn och semesterglada familjer, tänker att jag borde ta semester från instagram också och istället läsa en massa böcker så att jag får tillbaka min läslust.

Och om sex veckor fyller jag fyrtio och jag som trodde att jag skulle få fira den som någons mamma, jag undrar om det får bli så nästa födelsedag istället? Så många tänk om-tankar som snurrar i mitt huvud. Tänk om det kommer att kännas så här resten av mitt liv, tänk om det aldrig kommer något barn, tänk om jag aldrig mer får uppleva hur det är att vara kär i någon som är kär i mig, tänk om min kropp inte klarar av embryoadoptionen, tänk om tiden rinner ut? och så vidare tills tankarna gör mig utmattad och jag börjar spela candy crush istället.

you say you have this hole inside

Samtidigt som det gröna rosa vita exploderar utanför mina fönster och uteserveringarna fylls på med människor i solglasögon, brer det svarta klibbiga ut sig i min bröstkorg och tycks fastna någonstans på vägen mellan revbenen nyckelbenen halsgropen. Nästan som trögflytande honung, men utan någon sötma.

Med det gröna rosa vita som knoppar och blommar tycks även de växande magarna bli allt fler; jag kan inte skaka av mig känslan av att se gravidmagar överallt och börjar avfölja instagramkonton som blir för jobbiga att följa. Känslan av att stå utanför något som jag längtar efter att få tillhöra, tankarna på att det är orättvist att det ska vara så svårt för mig att bli någons mamma och orättvist att någon som är yngre än mig precis fått sitt tredje barn. Tankarna är sällan rationella, men jag låter dem komma, vill inte vara för hård mot mig själv för att jag tänker dem (men vill samtidigt inte att tankarna ska ta över helt, att det svarta klibbiga ska förgifta mig, jag hoppas att det inte blir så).

Snart har det gått ett år sedan jag gjorde en insättning, jag ramlar lätt in i en sorgsenhet när jag tänker tillbaka. På förhoppningarna bubblandes som sockerdricka i min kropp, förhoppningar som blandades med oro och tvivel, förhoppningar som blev till förtvivlan. Om det hade gått vägen då, hade jag haft en liten bebis nu, jag hade kunnat fira min första mors dag som någons mamma om några veckor. Istället brer det svarta klibbiga ut sig i min bröstkorg, fastnar någonstans på vägen mellan revbenen nyckelbenen halsgropen. Och idag fick jag min mens.