håller du hårt i mig så håller jag hårt i dig

Juni har kommit med sol, huvudvärk, en sjukskrivning på halvtid, lättare restriktioner och biltutande studenter. Jag har också fått tid till en ny hysterskopi och hoppas att gynekologen kan få bort vad han nu såg vid förra besöket. Jag längtar verkligen efter medvind nu; att få kliva några steg fram istället för bak.

Så har det varit mors dag, den som skulle ha varit min första som någons mamma. Jag försökte undvika instagram den dagen, men det gick inte så bra. Tre graviditetsbesked senare ville jag kasta telefonen i väggen. Istället firade jag min egen mamma och badade äntligen i havet, det var fint.

Och så har jag fått en krönika publicerad på Mama, den handlar om att leva med ofrivillig barnlöshet och sorg. Den kändes nödvändig, men lite jobbig, att skriva och jag är överväldigad över responsen. Främmande människor har skrivit fina saker till mig och många har känt igen sig. Det är fint att kunna känna sig lite mindre ensam mitt i all längtan och sorg.

Sommaren ligger framför mig. Jag tror att jag vågar hoppas på en ljusning där framme.

time is running faster than wild birds in the sky

Så har det plötsligt gått sex månader sedan jag skrev något sist, novembermörkret har ersatts med kalla vårvindar och blommande körsbärsträd. Livet, och tiden, tickar på och det händer väl ingenting och mycket på samma gång.  Och så har det hunnit gå ett år. Sedan jag åkte till Riga och blev gravid, sedan graviditeten avtog och missfallet var ett faktum.

Orken tryter och tröttheten klänger sig fast, pandemin fortsätter att härja och jag längtar efter vaccin, ljusare dagar och lättare andetag.

Jag har varit borta från jobbet en hel del den här våren, är för närvarande sjukskriven på 25 % och känner mig kass. Jag började prata med en kille på tinder och vi pratade om att ses över en fika, men sen slutade han bara att höra av sig. Precis som vissa vänner, som inte längre tycks vilja vara just mina vänner. Självförtroendet krymper, jag börjar känna mig mer och mer osynlig och betydelselös (även om jag vet att det inte är helt sant).

I nästan samma veva som polypen opererades bort i slutet av mars hittades en misstänkt cysta på min sköldkörtel, som det nu ska tas en biopsi på. Läkaren bad mig att inte oroa mig, men det gör jag ändå. Jag bara undrar när alla motgångar ska ta slut, när det ska bli min tur.

De flesta av mina växter vissnar för att till slut dö, jag vet inte om jag vattnar för lite eller för mycket. Jag har till och med börjat prata med dem, hörde i ett radioprogram att de ska må bra av det. Jag berättar om vädret, de senaste coronanyheterna, hur det ibland värker ända in i mitt skelett av längtan. Jag förstår inte varför de flesta av mina växter vissnar för att till slut dö och jag förstår inte varför embryot inte ville stanna kvar i min livmoder; kanske håller min kropp också på att vissna?