som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder

Så har det redan hunnit gå fjorton dagar på det nya året; året som jag skålade in med champagne och förhoppningar bubblandes tillsammans. Året då jag fyller fyrtio år, då min högsta önskan är att bli gravid.

Första dagen på det nya året och två nya graviditeter outade på instagram. Jag plockar gråa hårstrån från mitt huvud med en pincett framför spegeln och smörjer påsarna under mina ögon med en ny kräm, kommer att tänka på barnen i tv-inslaget från Jemen och börjar gråta och jag gråter över dig också mitt ofödda barn.

Första söndagen på det nya året och jag steker pannkakor, så som jag tänker att du och jag ska göra om söndagarna. Jag råkar sticka mig i fingret på den långa nålen när jag ska ta min spruta, det gör ont men känns samtidigt skönt när jag ser blodet komma. Min mjuka bleka mage har börjat prydas av små stickmärken, jag drar med fingerspetsen över huden och låtsas att jag fyller i en prick till prick-bild.

Andra fredagen på det nya året och jag tar på mig den urtvättade landstingsskjortan och knästrumporna för tredje gången, mamma är med mig den här gången också. Jag hade hoppats på fler ägg än förra gången, men det blir bara två stycken under detta äggplock som också är det sista. Dagen efter vaknar jag vid nio och ser att jag har ett missat samtal från okänt nummer på min telefon, ångesten brer ut sig i min bröstkorg och jag vet egentligen redan. Jag väntar på att telefonen ska ringa igen, dricker kaffe, tittar på någon serie, duschar och när jag precis klivit ur duschen ringer okänt nummer och jag vet redan när jag svarar med vattnet rinnande från mitt hår att det är så som hon säger ”jag har tyvärr dåliga nyheter, inget av äggen blev befruktat”.

Och nu då? Mina försök via landstinget är slut, jag måste vända mig till en privatklinik. Hur jag ska gå vidare har jag inte bestämt än, jag försöker låta allting sjunka in men det är svårt. Enligt läkaren ligger mina chanser att bli gravid med egna ägg på några få procent och jag har inte gråtit sedan jag fick beskedet i telefonen, men känner hur ångesten klöser innanför revbenen och vill ut ut ut och jag trycker mina naglar hårt hårt hårt in i huden.

Det nya året kunde verkligen ha börjat bättre. Men än är det inte slut. Än är det inte försent, antar jag.