som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder

Så har det redan hunnit gå fjorton dagar på det nya året; året som jag skålade in med champagne och förhoppningar bubblandes tillsammans. Året då jag fyller fyrtio år, då min högsta önskan är att bli gravid.

Första dagen på det nya året och två nya graviditeter outade på instagram. Jag plockar gråa hårstrån från mitt huvud med en pincett framför spegeln och smörjer påsarna under mina ögon med en ny kräm, kommer att tänka på barnen i tv-inslaget från Jemen och börjar gråta och jag gråter över dig också mitt ofödda barn.

Första söndagen på det nya året och jag steker pannkakor, så som jag tänker att du och jag ska göra om söndagarna. Jag råkar sticka mig i fingret på den långa nålen när jag ska ta min spruta, det gör ont men känns samtidigt skönt när jag ser blodet komma. Min mjuka bleka mage har börjat prydas av små stickmärken, jag drar med fingerspetsen över huden och låtsas att jag fyller i en prick till prick-bild.

Andra fredagen på det nya året och jag tar på mig den urtvättade landstingsskjortan och knästrumporna för tredje gången, mamma är med mig den här gången också. Jag hade hoppats på fler ägg än förra gången, men det blir bara två stycken under detta äggplock som också är det sista. Dagen efter vaknar jag vid nio och ser att jag har ett missat samtal från okänt nummer på min telefon, ångesten brer ut sig i min bröstkorg och jag vet egentligen redan. Jag väntar på att telefonen ska ringa igen, dricker kaffe, tittar på någon serie, duschar och när jag precis klivit ur duschen ringer okänt nummer och jag vet redan när jag svarar med vattnet rinnande från mitt hår att det är så som hon säger ”jag har tyvärr dåliga nyheter, inget av äggen blev befruktat”.

Och nu då? Mina försök via landstinget är slut, jag måste vända mig till en privatklinik. Hur jag ska gå vidare har jag inte bestämt än, jag försöker låta allting sjunka in men det är svårt. Enligt läkaren ligger mina chanser att bli gravid med egna ägg på några få procent och jag har inte gråtit sedan jag fick beskedet i telefonen, men känner hur ångesten klöser innanför revbenen och vill ut ut ut och jag trycker mina naglar hårt hårt hårt in i huden.

Det nya året kunde verkligen ha börjat bättre. Men än är det inte slut. Än är det inte försent, antar jag.


img_9622

Annonser

27 kommentarer

  1. Det gör ont i mig att läsa. Vet ju precis hur mycket du längtat och hoppats. Men som du säger, än är det inte slut. Vet inte om det hjälper men en bekant till mig åkte till Riga och blev gravid genom donerade ägg och spermier. Hon var 42 då och i höstas kom hennes lille kille. Skickar tusen kramar din väg ❤

  2. Stor kram! Jag vet precis hur det känns. Under hela den där galna åkturen i berg-o-dal-banan kan man inte låta bli att hoppas. Drömma. Fantisera. Och så plötsligt är åkturen slut. Igen. Krasch. Boom. Bang! Och man står där och känner tomhet ända in i själen. Det gör ont i mig också. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig.
    Precis som Sofie skriver ovan känner jag en som åkte till Riga efter flera misslyckade IVF här hemma. Hon blev gravid direkt, med äggdonation. Jag säger inte att det är rätt för dig. Det kan bara du svara på. I vår situation är det lätt att få känslan av att vi inte kan kontrollera någonting alls. Men det är faktiskt fortfarande du som bestämmer. Kom ihåg det.
    Glöm inte att andas!

  3. ❤ Styrke kramar! ❤Igenkänningsfaktorn är så stor. Jag har precis rasat färdigt och försöker samla ihop mig själv igen. Jag saknar mitt gamla jag innan jag blev ofrivilligt barnlös.

  4. Världens största kram❤️ Vet att det inte hjälper men alla vi som läser delar sorgen med dig och önskar och hoppas tillsammans med dig.

  5. När du hämtat dig lite så titta mot Ava Clinic i Riga. Många som blir gravida där med embryodonation, efter många misslyckade IVF i Sverige. Stor kram

  6. Precis som ovan känner jag en kvinna som åkte till Riga för ivf. Det gick bra. Hon fick sin son vid 51 (!). En frisk och glad kille som idag är 6 år

  7. Hej! Följer dig här och på insta och tänker mkt på dig sedan jag läste detta inlägg. Blev så ledsen när jag läste, hoppades (oh fortsätter hoppas!!) massa för din skull. Du är modig som delar med dig! Jag hoppas du får landa mjukt i detta och att du finner din väg framåt. 💜💜 mvh Linda

  8. Jag har varit på väg att skriva flera gånger, men jag vet inte vad jag ska säga.Det finns inga ord som räcker till. Jag tänker på dig ofta och hoppas så att du ska nå din dröm på ett eller annat sätt. Det gjorde mig så ont att läsa att det inte lyckades den här gången. Jag fortsätter följa dig och fortsätter hoppas tillsammans med dig. Många kramar.

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s