se en öppen väg i alla svarta gränder, fortsätt hoppas på imorgon

Mer än en månad sedan jag skrev något sist, orken har sakta men säkert runnit ur min kropp och jag är trött, så himla trött. Om fyra dagar är det julafton, men känns det inte som om det nyss var julafton? Jag vet att jag säger det ofta, men kan verkligen inte ta in hur fort ett år kan gå. Ibland skrämmer det mig, gör mig handlingsförlamad, när jag tänker på all tid som går och aldrig kommer tillbaka. Nästa år fyller jag fyrtio, kan inte riktigt ta in det heller, känns det inte som om jag nyss var tjugofem?

Tankarna på tiden som trängs med tusen andra tankar gör mig yr och sömnlös, får mig att ringa till vårdcentralen om en läkartid. En vecka senare sitter jag mitt emot en läkare och gråter, berättar om barnlängtan tröttheten ångesten och hon nickar lyssnar förstår. Nu har jag varit sjukskriven på halvtid i två veckor, jobbar fyra timmar om dagen och känner hur mina axlar äntligen börjar sjunka. Samtidigt har jag använt synarela-nässprayen i två veckor, mår inte så dåligt av den som jag först fasade för och nästa vecka ska jag börja med hormonsprutorna. Jag känner mig försiktigt hoppfull, vill ju så gärna tro att det ska gå bra den här gången.

Så blir det första andra tredje advent och lucia, jag scrollar förbi instagrambilderna på önskelistor med spretiga bokstäver, pepparkaksbak, julpyssel och luciatåg med små tomtar och lucior med glitter i håret och ögonen. Jag känner hur det skaver under den tunna huden, lyssnar på Håkans nya skiva på repeat, tänker på hur julen skulle kunna se ut om jag var någons mamma och tänker kanske kanske nästa år.

Annonser

8 kommentarer

  1. Känner så igen mig! Julen blir alltid extra känslig. Kanske för att jag tänker att det är barnens högtid och alla instagrambilder som du säger. Och förhoppningar om ”nästa jul så kanske..”. Men det är det som är det fina. Att hoppet finns kvar!
    Håller tummarna för att det går bra! ✊✊

  2. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Man är så fullt upptagen av att nå sitt mål utan att stupa, så man märker knappt att årstiderna skiftar i den verkligen världen utanför. Ett år hade jag till och med embryo-återföring på självaste julafton. I Danmark. Helt själv. Jag reagerade inte för det då. Det var mitt ”normala” liv vid den tiden. Nu i efterhand kan jag tycka att det var helt galet. Deprimerande.

    Men till slut kom Tomten även till mig. Och nu har jag bästa sällskapet för varje julfirande: Barn.

    Jag är säker på att det är din tur snart. Och då rinner allt det svåra bort. Jag lovar. Håll ut!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s