man måste genom drömmar, man måste dö några gånger innan man kan leva

Så går tiden plötsligt alldeles för sakta, dagarna är långa och sävliga, jag förstår inte hur det bara kan vara tisdag? Det är som om jag håller andan och väntar på att kunna andas ut igen. Denna väntan, oro, ovisshet är nog det svåraste jag har varit med om.

Så får jag veta att mitt enda ägg faktiskt blev befruktat (!!!) och jag kan inte riktigt förstå att det är sant, att jag får höra något positivt. Mamma följer med mig igen när det är dags för insättning av ägget, älskade mamma som hoppas med mig. På med den fula landstingsskjortan igen, nervositeten bubblandes under huden och förhoppningarna likaså. Jag blir tårögd när jag får se det lilla embryot på en datorskärm, embryot som kanske kanske kanske blir mitt barn. Det är som om hela rummet fylls med förhoppningar när insättningen är gjord, jag känner mig glad men trött. Då hoppas jag att vi ses vid ett ultraljud längre fram, säger läkaren med ett leende.

Och sedan börjar väntan, den längsta jag någonsin upplevt. Jag googlar mig fram till årsgamla trådar på Familjeliv, försöker tolka kroppens symtom eller icke symtom, väntar in i det sista till att gå på toaletten eftersom jag är så rädd att det ska finnas blodfläckar i mina trosor, tänker på framtiden med en liten bebis som kanske kommer till våren och som kanske har min uppnäsa eller samma lilla grop i hakan. Och än har hoppet inte runnit ur mig, jag fortsätter väl att vänta med hjärtat i halsgropen.