jag kan inte sjunga sorglösa ord, jag hör inte mitt eko slå mot gatan

Äntligen maj, äntligen sommarvarmt och fågelkvitter, äntligen gröna träd och fräknar. Plötsligt är det bara några dagar kvar till juni, imorgon ska jag nog cykla ner till stranden och bada i havet för första gången i år. Plötsligt är det bara några veckor kvar till skolavslutningen, förväntningarna vibrerar i luften och snart har halva det här året passerat.

Jag känner mig trött, det är så många tankar som snurrar i mitt huvud mest hela tiden, vissa dagar känner jag mig yr. Maj har varit fin, men även påfrestande. Igår var det mors dag och jag hade en mysig dag med familjen, men på kvällen kom ångesten ifatt mig. Det kändes som om sorgen sipprade ur min bröstkorg, ut i mina vener, det var länge sedan jag grät så mycket. Det blev nog för mycket att scrolla förbi alla instagrambilder på barnteckningar, blombuketter plockade av barn och växande magar. Känslan av att stå utanför något som jag längtar så innerligt efter, något som jag kanske aldrig får komma in i. Det är svårt att förklara den känslan för någon som inte förstår, kanske som ett lejonvrål som längtar ut men som fastnat någonstans under revbenen nära hjärtat. Som jag hoppas att lejonvrålet har fått komma ut till nästa mors dag, att jag faktiskt är någons mamma då.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s