du är en sång på mina läppar, en klassiker

Det är måndag och molnen ligger tunga över stan, allt tycks ha målats i grått och jag tycks aldrig riktigt vakna. Jag cyklar med andan i halsen förbi körsbärsträd som börjat blomma lite smått, nervositeten dunkar i mina tinningar och handleder. Tjugo minuter senare sitter jag mitt emot en psykolog med ljust skägg och en blick som sällan viker åt sidan. Han frågar om jag är nervös och jag undrar hur tydligt det märks.

Under fyrtio minuter får jag berätta om mig själv och min längtan (har alltså påbörjat en utredning för insemination). Jag svarar på frågor om framtiden, donatorn, det ensamma föräldraskapet och mycket mer som jag inte riktigt kommer ihåg nu för tröttheten har lagt sig som en slöja över mig. När han frågar är det något du vill tillägga? är jag först tyst en liten stund innan jag säger jag kan nog inte tänka mig något mer efterlängtat barn och jag ler vagt, försöker läsa hans ansiktsuttryck men han nickar bara.

På vägen ut möter jag några kvinnor i vita landstinget-skjortor som skjuter sina nyfödda bebisar framför sig i sådana där små plastvagnar, jag sätter mig vid ett bord på Espresso House som ligger vid utgången. Jag skyndar mig att dricka upp vaniljlatten, kan inte låta bli att snegla på paret som sitter med huvudena böjda över några ultraljudsbilder, då och då skrattandes och pratandes om morfarn som kommer bli glad över att andra barnbarnet också är en pojke. Sorgsenheten börjar riva som rosor under huden, jag cyklar så fort på min väg hem att jag får blodsmak i munnen.

Annonser

6 Comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s