och det kliar av frustrationer, allt jag inte har måste komma närmre

Så har februari gått över till mars, snön har regnat bort och morgnarna är äntligen ljusare nu. Ibland hör jag småfåglarna sjunga när jag cyklar till jobbet, knopparna har börjat slå ut på träden, snart blommar körsbärsträden. Vårskriket mullrar i min bröstkorg, längtar efter att få komma ut och i min ensamhet sjunger jag högt med i Henrik Berggrens nya låt.

Några dagar in i mars sitter jag framför gynekologen för andra gången på några veckor, det känns som om hon försöker linda in dåliga nyheter med något bra. Som att min låga äggreserv inte är något hinder för en insemination, men kan göra att jag hamnar i klimakteriet tidigare än vad som anses normalt. Och hon börjar prata om prolaktin, ett ord jag aldrig har hört tidigare men som jag börjar googla så fort jag kommer ut från hennes rum. Mitt höga prolaktinvärde har tydligen rubbat min menscykel och nu förstår jag varför jag har återkommande huvudvärk, jag tappar fokus när hon säger att det förmodligen beror på en tumör på hypofysen. Den är i så fall godartad, men det är inte cancer, så tänk inte på det! säger hon, men det är det enda jag kan tänka på när jag sitter på klinikens toalett och gråter innan jag måste cykla tillbaka till jobbet.

En remiss är skickad, det är något som går att medicinera, ingenting är försent ännu. Men tröttheten och sorgsenheten ramlar över mig, ständigt denna väntan och känslan av att stå utanför, maktlös. Och så längtan som bultar i varje del av min kropp, som gör att jag lätt ramlar ner i det där svarta, klibbiga när jag tänker på ett liv utan att få vara någons mamma.