och det kliar av frustrationer, allt jag inte har måste komma närmre

Så har februari gått över till mars, snön har regnat bort och morgnarna är äntligen ljusare nu. Ibland hör jag småfåglarna sjunga när jag cyklar till jobbet, knopparna har börjat slå ut på träden, snart blommar körsbärsträden. Vårskriket mullrar i min bröstkorg, längtar efter att få komma ut och i min ensamhet sjunger jag högt med i Henrik Berggrens nya låt.

Några dagar in i mars sitter jag framför gynekologen för andra gången på några veckor, det känns som om hon försöker linda in dåliga nyheter med något bra. Som att min låga äggreserv inte är något hinder för en insemination, men kan göra att jag hamnar i klimakteriet tidigare än vad som anses normalt. Och hon börjar prata om prolaktin, ett ord jag aldrig har hört tidigare men som jag börjar googla så fort jag kommer ut från hennes rum. Mitt höga prolaktinvärde har tydligen rubbat min menscykel och nu förstår jag varför jag har återkommande huvudvärk, jag tappar fokus när hon säger att det förmodligen beror på en tumör på hypofysen. Den är i så fall godartad, men det är inte cancer, så tänk inte på det! säger hon, men det är det enda jag kan tänka på när jag sitter på klinikens toalett och gråter innan jag måste cykla tillbaka till jobbet.

En remiss är skickad, det är något som går att medicinera, ingenting är försent ännu. Men tröttheten och sorgsenheten ramlar över mig, ständigt denna väntan och känslan av att stå utanför, maktlös. Och så längtan som bultar i varje del av min kropp, som gör att jag lätt ramlar ner i det där svarta, klibbiga när jag tänker på ett liv utan att få vara någons mamma.

Annonser

16 Comments

  1. Eftersom jag inte känner dig,utan bara av en slump hittat hit till din ärliga välskrivna blogg, kan jag inte skriva något personligt väl formulerat pepp. Mer än ett lite lamt: fy vad tungt. Hoppas det blir bra fort.

  2. Jag har prolaktinom (en godartad hypofystumör som producerar prolaktin) men jag fick bli mamma till slut ändå. Så ge inte upp! Jag känner igen mig så mycket i dig och det du går igenom. Har läst din blogg länge men inte skrivit något, men nu kände jag igen mig så pass mycket att jag bara var tvungen att skriva några rader. Du kommer också att bli någons mamma en dag, på ett eller annat sätt! Håller alla tummar för dig.

  3. Jag har också prolaktinom, fick diagnosen för 20 år sedan när jag precis fyllt 20. Läkaren sa till mig att jag inte kunde räkna med att få barn, och jag ramlade ner i en djup depression. Det visade sig att läkaren var en inkompetent idiot, fick förklarat för mig av andra läkare senare att det inte fanns några hinder. Idag har jag två fina ungar som kom till utan några som helst problem.
    Jag håller tummarna för dig, jag hoppas att du får bli någons mamma en dag ❤️

    1. Åh, vilken grej att gå igenom. Men vad fint att höra att du fick bli mamma ❤ Tack snälla för din kommentar, blev så himla glad!

  4. Fortsätt gå och få hjälp för att förstå din kropp! Det kommer bli din tur! Håll fast vid drömmen och ge inte upp! Du har kommit så långt nu på vägen även om den har varit krokig! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s