för i sprickorna kommer ljuset in, jag tror man kan kalla det gryning

Snart två månader sedan jag skrev något och löven har skiftat i färg, min spegelbild har blivit lite blekare och tröttare, vindarna något kallare och kvällarna mörkare. September måste ha kommit och gått i någon slags rekordfart tror jag? Vänjer man sig någonsin vid tidens snabba gång eller kommer man leva resten av livet med hjärtat i halsgropen, den flackande blicken på klockan? Jag har blivit ett år äldre, jobbat, längtat, badat i havet i slutet av sensommaren, haft spänningshuvudvärk från och till, flyttat, samlat höstlöv, tänkt ovanligt mycket på en kollega utanför arbetstid, gått på mitt livs första fotbollsmatch, lyssnat på Håkan, druckit öl och pratat om hur svåra killar är med S och M. Livet är för det mesta fint, men den ständiga känslan av att något fattas jagar mig.

img_2705
img_2728
img_2839
img_2923

Snart mer än tre år sedan jag var någon hudnära, ännu fler år sedan jag var kär i någon som var kär i mig och när jag säger det högt måste jag snabbt tillägga kan det verkligen stämma?, för jag förstår inte riktigt var åren tog vägen eller när jag tycktes ge upp det där med kärlek.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s