det hördes en svag ambulanssiren någonstans mellan Havrevägen och Kornvägen

Vi satt på bänken bakom Ica, om jag minns rätt var det vår för gräset var grönt, nästan som om någon målat det med tuschpennor. Skolan var slut, men ingen orkade gå hem och jag ville inte. Med händerna nerkörda i jeansjackan tittade jag på när Marie och Cilla tävlade i vem som kunde äta flest gräddbullar på 30 sekunder. Cilla vann, det hördes en svag ambulanssiren någonstans mellan Havrevägen och Kornvägen. Johan tittade upp från pinnen han höll på att tälja, sa ”det är nog Niklas morsa som försökt ta livet av sig igen”. Cilla nickade med munnen full av gräddbulle, jag följde en citronfjäril med blicken utan att säga något. Jag råkade trampa på en spindel när jag reste mig, sa ”sorry men måste hem och göra matteläxan nu” och när jag kommit över på andra sidan av Ica hörde jag hur Marie ropade något om att vi faktiskt inte har någon matteläxa. Dagen därpå kom Niklas inte till skolan och jag fick min första mens.

4 kommentarer på “det hördes en svag ambulanssiren någonstans mellan Havrevägen och Kornvägen

  1. Hej!
    Följde en länk hit från en kommentar på en annan blogg och sen var jag fast, suttit och läst gamla inlägg. Du skriver så otroligt vackert, fångande, berörande. Det här inlägget bland annat, hjärtat brister ju litegrann. Hoppas du får som du vill med din längtan, önskar dig all lycka (och lägger till bloggen i favoritlistan).

Lämna ett svar till ochlivet Avbryt svar