perfection is a disease of a nation

DSC_0024 DSC_0022
När en går förbi tidningshyllan i mataffären ser det ofta ut så här. Vad gör det med oss i längden? Att hela tiden matas med föreställningar kring hur den kvinnligt kodade kroppen ska se ut? Att som kvinna aldrig få ha den egna kroppen ifred, den värdesätts, objektifieras och ifrågasätts ständigt. Vi lever i ett kapitalistiskt och patriarkalt samhälle där företagen tjänar pengar på oss, vi köper smink, kläder, bantningspiller, fillers, osv. Det är väldigt svårt att värja sig eftersom det handlar om strukturer och ansvaret bör inte läggas på individnivå.

Fast… en kan väl försöka göra något ändå, tänker jag? Jag är inte intresserad av att diskutera vem som lever mest feministiskt (jag har lika mycket dubbelmoral som någon annan) eller vilken livsstil som är den rätta, jag vill bara lyfta ämnet och problematisera kring vissa saker. Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna skriver Julia Skott i Kroppspanik (läs!) och den meningen sammanfattar egentligen mina tankar.

För jag kan inte komma ifrån hur skevt det känns när kvinnor börjar tävla med varandra i viktminskning, hur det hejas på i takt med att kilona rasar, hur viktminskning och förbud mot viss mat per automatik ses som något hälsosamt, hur det dras paralleller till socker- och drogmissbruk (vilket är så korkat att det nästan blir komiskt), hur jag antas vara avundsjuk när jag problematiserar kring före- och efterbilder på viktminskning.

Nej, du är inte en dålig feminist om du vill gå ner i vikt. Nej, jag är inte avundsjuk (ok jo lite på Ryan Goslings tjej, men av andra anledningar). Nej, jag vill inte att alla ska se ut som mig. Nej, jag vill inte alla ska börja äta kakor till frukost. Nej, jag har inget emot att folk tränar och ja, jag gör också det ibland. Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om vad andra gör med sina kroppar och av vilka anledningar.

Men vad skulle hända om du lyfte blicken, bort från dig själv? Vad skulle du se? Vad skulle hända om du klev ner från vågen, backade ett steg? Skulle du se något av det jag ser? Jag ser ett ätstört samhälle, där hälsohetsen och viktfixeringen tar över mer och mer. Där det blivit trendigt att äta vegetariskt och glutenfritt i syfte att gå ner i vikt, där sockerförbud når oproportionerliga nivåer och förmodligen leder till att barnen utvecklar ätstörningar, där jakten på den smala kroppen (för att tjock tycks vara det värsta en kan vara) lindas in i fina ord om hälsa och välmående samtidigt som en förvägrar sin kropp mat (dvs näring), där tjocka människor förväntas leva ohälsosamt och med en önskan om att gå ner i vikt, där smala modeller anses vara plus size, där… ja jag skulle ju kunna fortsätta hur länge som helst, men tror att ni fattar?

Vad skulle hända med oss om bilderna och idealen skiftades, om representationen såg annorlunda ut? Om den där kakbilden lades upp utan bildtexten ”unnar mig”, om den där efter-bilden lades upp när du gått upp i vikt istället, om du valde att lägga upp en annan bild än den där du håller ett måttband runt din midja? Om vi slutade prata så att barnen hör om den egna kroppen som ett problem som går att fixa med dieter och ingrepp? Jag är övertygad om att blicken skulle förändras, våra vyer vidgas och kanske skulle också en revolution kunna startas?

E2424DD9-12FF-4F7A-8845-40EA0C428A34

Annonser

18 Comments

  1. Mycket väl skrivet. Jag själv försökt formulera motsvarande tankar på bloggen. Här i LA är hälsohetsen (=smal, vit, rik och ung) så extrem och det känns som om ingen ifrågasätter den.

  2. Åh vad bra skrivet! Det känns verkligen som att det har blivit extremt, jag förstår inte folk som är så vansinnigt fixerade vid andra människors kroppar. Och att i princip tävla, det är ju sjukt. Jag minns för några år sedan när en telefonförsäljare ringde mig och skulle sälja på mig något bantningspiller. Jag har haft ätstörningar så jag kunde inte låta bli att undra hur jag hade reagerat om jag fått samtalet ett par år tidigare. Dessutom hade jag i bakhuvudet att en del bantningspiller haft biverkningar som påverkat hjärtat, vilket kan vara direkt livsfarligt…

      1. jaa! när jag lade på (sjukt nog var det en halv minut när jag faktiskt funderade på det innan jag insåg idiotin i det hela), tänkte jag ungefär ”wtf just happened???”. att försöka sälja på folk bantningspiller via telefon – och skita fullständigt i eventuella biverkningar – hur kan det ens vara okej? jag fattar att det är deras jobb att ringa och få folk att köpa grejor men det måste ändå finnas en gräns för vad som är ok.

  3. Så himla bra skrivet! Detta är det bästa jag läst i ämnet. Tyvärr blir det ofta två läger där ens sidan hetsar smal=lycklig och andra sidan skriker att en nästan är dum i huvet om en tränar eller tycker att grönkål är gott. Denna text var nyanserad och jag tackar för det!

  4. väldigt bra skrivet i ett svårt ämne!
    håller framför allt med om detta :”Om den där kakbilden lades upp utan bildtexten ”unnar mig”, om den där efter-bilden lades upp när du gått upp i vikt istället, om du valde att lägga upp en annan bild än den där du håller ett måttband runt din midja?” HATAR folk som skriver att de UNNAR SIG. bleh.

  5. Jag tänker att revolutionen alltid börjar hos en själv och att den för att fungera behöver starta med nån form av optimism som grund. Revolution som begrepp är väl egentligen en motståndsrörelse mot nånting, men jag tänker att det är lättare att förändras om vi istället tänker på vart vi vill komma och inte på hur dåligt det är där vi befinner oss. Jag är överviktigt, tjock, stor, inte standard och jag stör mig också på alla tidningar och artiklar och SÅ GÅR DU NER TJUGO KILO-artiklar som kastas i ansiktet på en varje dag. Jag stör mig på alla som utseendehetsar från en ”standard”-mall. Men jag har insett att för varje gång jag stör mig, varje gång jag låter det irritera mig och reta mig så vrider det också om min egen självbild. Jag stör mig lite för att jag önskar att jag slapp känna mig träffad, att jag var Mallen, om vi går rakt på kärnan. Jag tycker det är taskigt mot mig själv så jag har försökt skapa en strategi som låter mig känna FY FAN VAR HÄRLIGT istället för FY FAN VAD DOM ÄR DUMMA I HUVUDET nämligen: jag bygger mina sociala medier och mitt eget medieintag med sånt som inspirerar mig och tar bort sånt som gör mig ledsen/irriterar mig/stör mig. Jag försöker bygga upp ett diversifierat flöde på instagram genom att följa folk som är snygga, som har självförtroende, som är bra på det dom gör och ibland som går emot resten av min vita smala medelklass-feed bara för att. Shit vilken skillnad det har gjort i hur jag ser på allting nu när jag helt plötsligt har en wide range av input av stora, smala, vita, svarta, män, kvinnor, landsortsbor, jetsetters, tränare, soffpotatisar, trendspanare och hemmastickare. Jag väljer att inte se kvinnonedvärderande filmer. Jag väljer aktivt att läsa tidningar som ger nånting och som inte tjatar om träningshets eller bantning eller how to please your man. Jag väljer att aktivt avsluta alla utseendekonversationer som handlar om kroppar och vikt i min närhet och aldrig aldrig kommentera mitt eget utseende på det sättet. Och plötsligt så blir den där personen med måttbandet bara en av asmånga andra sorters människor och plötsligt så kan jag se hens strävan efter sin egen självuppfyllelse istället för att bli provocerad och ta åt mig och vilja gå i försvarsställning. För på individnivå gör vi ju (nästan) allihop det vi behöver för att just vi ska må bra, baserat på det som händer runt just oss.

    Jag håller såklart med dig till 100% om att det vore jävligt gött om medierna kunde börja bete sig som folk med hjärnor, men det kommer ju inte hända förrän den stora massan slutar reagera, slutar köpa och slutar lyssna så jag tänker att det bästa vi kan göra är att börja där.

    1. Tack för många kloka tankar, håller med dig i mycket av det du skriver. Jag gör såklart också aktiva val när det gäller vad jag vill se i min feed osv, men det går ändå inte alltid att värja sig. Det finns liksom lite överallt, det blir normaliserat. Och visst får folk göra vad tusan de vill för att må bra som sagt, men jag önskar att det fanns en starkare vilja till eftertanke. Min systerdotter blir nio år i sommar, jag fasar för dagen då hon får en telefon och tillgång till instagram.

  6. Hittade hit efter att du svarat på min kommentar hos Mirijam. Jag förstår helt klart vad du menar, men jag måste erkänna att jag inte känner igen mig i den världen. Visst finns där samma gamla sunkiga smalhets, speciellt för kvinnor. Men för första gången i världshistorien dör fler människor av fetma än av svält, och hetsätning utan kompensation är en ätstörning som i Sverige är dubbelt så vanlig som bulimi och anorexi tillsammans, och då har jag inte ens räknat med sockerberoendet, som är verkligt farligt (inte bara för att man kan bli sjukligt fet av det utan för att det förstör organ, skapar ångest osv). Det handlar alltså om ätbeteenden och ätstörningar som måste tacklas eftersom vårt samhälle möjliggör dem, och inte om tjocka kroppar per definition. Hade vi inte haft en sådan sjuk godisätarkultur hade det här vart en ickefråga, det är jag helt säker på.

    För en person som måste kämpa varje dag för att stå emot hetsätning och godisfrosseri kan bloggar och instagram-konton av/om personer som kämpar på samma sätt vara ett enormt stöd. Att mäta vikt och mått, eller dagar utan skräpmat, kan vara de enda fasta punkter en har att förlita sig på, eftersom kroppen är så totalt ur balans att den inte går att lita på. Jag vet att så är fallet för mig. Håller med om att kakbilden inte borde laddas med ett ”jag unnar mig”, men samtidigt så är själva kakan i bilden för många mer skadlig än en före- och efterbild någonsin kan bli. Jag upplever tyvärr att de där lite ”finare” ätstörningarna där man iaf blir smal skall lindas in i bomull, och kakorna skall flöda och visst är det okej att äta skit, man är ju sjuk. Men de med ”fula” ätstörningar, som av många egentligen bara ses som karaktärslöshet, de skall censurera sina framsteg och hålla dem för sig själva för att inte trigga de känsliga anorektierna med sin vikthets. *OBS, lite ironi men ändå lite allvar* Men att skriva om sin viktnedgång offentligt har i de allra flesta fall ingenting med vikthets och tjockförakt att göra, utan om att dokumentera en egen inre och yttre resa och söka stöd hos likasinnade, oavsett anledning till viktnedgången.

    Förlåt för lång kommentar, men det jag egentligen vill säga är att om man ska ta ansvar för andras reaktioner på ens material så måste man ta hänsyn till att folk reagerar olika, ofta motsägelsefullt, och kanske inte alltid som man tänkt sig. Och det känns som en sjukt onödig anledning att censurera sig själv. Om något skulle jag önska att fler skrev om sin viktuppgång som en motpol, vilket faktiskt blir allt vanligare på instagram. Jag hoppas att det är det du egentligen kanske vill också: inte att vi skall tysta oss själva, utan få en större variation i de som får synas.

    1. Så mycket okunskap och tjockförakt som genomsyrar din kommentar att jag blir lite mörkrädd. Det handlar definitivt inte om vilken ätstörning som är finast som du uttrycker det, då har du missuppfattat min text här ovanför totalt. Och denna ”resa” som många pratar om, det verkar ju inte direkt vara det som min systerdotter får se om hon surfar in på dessa konton (som jag skriver om) där vikthets och tjockförakt flödar?

      1. Jag tror inte Emma kommenterar/kritiserar din text så mycket som samhällsbilden i stort och att hon försöker sätta ord på sin upplevelse av den, och där måste jag faktiskt hålla med henne. Jag ser inte det där tjockföraktet i hennes kommentar som du verkar göra heller (kanske för att jag nyligen började följa hennes blogg och har läst en del om hennes tankar kring viktnedgång, hälsa och träning innan denna kommentar). Som ätstörd överviktig med socker som den drog jag aldrig lyckas göra mig kvitt kan jag också känna mig negativt utpekad som ”fult” ätstörd (och socker ÄR att likställa med heroin, så sent som förra veckan talade de på nyheterna om att likställa behandling av sockerberoende med heroinberoende) såsom Emma försöker beskriva här ovan.

        Jag säger definitivt inte emot dig vad gäller hetsen och tävlandet (bland normalviktiga oftast) i sociala medier och att det säkerligen är ett problem för många. Men jag känner också igen det Emma skriver om att känna sig stöttad och peppad att fortsätta äta hälsosamt när jag följer människor i samma sits som jag själv och hetsen MOT de som skriver om viktnedgång och hälsosamt ätande på det viset känns för min del betydligt jobbigare än de som lägger upp de där bilderna och blogginläggen. Det blir som ännu en anklagelse ”du är ful, tjock och ohälsosam och vi hatar dig för det, men nu har du mage att försöka verka hälsosam och går ner i vikt offentligt också – hur vågar du?! Du om någon måste ju sluta bidra till hetsen!” (Obs! Säger inte att Du gör det nu utan talar om detta i allmänhet). Nu gör jag alltså skillnad på de normalviktigas _hetsande_ kring vikt och ärliga försök att leva hälsosamt och gå ner i vikt för de som faktiskt behöver för hälsan, om du tillåter att jag uttrycker det så. Såklart är det svårt att dra en tydlig gräns mellan dem också, smala kan vara lika ohälsosamma som kraftigt överviktiga. Men jag tror också att lite sunt förnuft kan hjälpa en att upptäcka vilka som hör hemma i vilken kategori och sen måste det egna ansvaret komma in där någonstans, negativt skrivande kan ju väljas bort. Jag har aldrig läst och hetsats av de där tidningarna på bilderna här ovan, jag använder mitt förstånd och väljer bort dem till förmån för mer sunda blogginlägg från verkliga människor som inte vill sälja lösnummer och peppas att ta mig ut på promenader och skippa Pollyn till middag för tionde dagen i rad till förmån för riktig näringsriktig mat och kan faktiskt inte se något fel i det.

      2. Nej, socker går definitivt INTE att jämställa med heroin. Jag har mött narkomaner i mitt yrke som socialsekreterare och att jämföra deras sjukdom med ett så kallat sockermissbruk är inte bara felaktigt utan också förminskande. Jag förstår inte hur det är möjligt att denna myt fortsätter att spridas, men som jag poängterar i min text lever vi ju i ett ätstört samhälle… Känns som om både du och Emma har missat poängen med min text? Jag klankar inte ner på den som vill leva hälsosamt, jag menar att det finns en stor fara i att dra likhetstecken mellan hälsa och viktnedgång. Att aktivt lägga upp bilder och text i syfte att påvisa sin viktminskning förvandlas lätt till vikthets och tjockförakt, då skräcken över att vara/bli tjock genomsyrar allt den personen lägger upp. Och sådant klarar jag mig mycket bra utan.

  7. Så himla bra skrivet! ❤

    Jag blir trött när folk säger att man inte kan lägga ansvar på individen och jag tänker att hur kan det vara så att individen har NOLL ansvar? Då skulle man ju kunna bete sig hur som helst. Jag menar, det är ju ändå individer som utgör en grupp, ett samhälle? Jag tycker inte man ska skämmas om man vill gå ner i vikt, det är klart folk får träna! Det är ju ingen som har sagt något annat? Men jag förstår inte det här tvånget att redovisa sin viktnedgång konstant. Kan man som individ åtminstone tänka på sitt ordval? Att inte prata om att "unna sig" att man "är värd" en glass? Kan man som individ påverka hur samtalen i personalrummet ser ut, kanske inte prata om hur tjock man känner sig, att man har dåligt samvete för att man inte gymmade dagen innan, att man ojar sig över att man måste gå ner i vikt, talar högt om sin kollegas fina smala kropp. Finns det något man kan göra som individ utan att skyffla över exakt allt ansvar på något annat? Vi existerar ju inte i ett vakuum!

    Om människor som vill gå ner i vikt/träna känner sig peppade av viktminsknings- /träningskonton så finns ju dessa att följa. Bloggar och konton som är helt dedikerade för detta syfte. Och varför VARFÖR måste någon stövla in och ba MEN HALLÅ FOLK DÖR AV FETMA OCH SOCKER ÄR KNARK, när man försöker diskutera detta ämne, kan man inte få lyfta hur problematiskt det faktiskt är att visa före- och efterbilder? Det är faktiskt skadligt och jo, hela vitsen med före- och efterbilder är att visa hur BRA något blev när det förändrades, för innan var det fult och dåligt.

    Kan man försöka se förbi de där ursäktande förklaringarna till varför man vill gå ner i vikt, varför mår en tjock person dåligt? Jag är tjock. Väldigt tjock dessutom. Tidigare har jag också ursäktat mig, sagt att jo men visst har jag ont i kroppen? Men visst beror min trötthet på att jag är tjock? Mitt självhat då? Varför hatar jag min kropp, varför späker jag min kropp som faktiskt är frisk? För nej, ryggskott fick jag ju som sjukt vältränad sextonåring, så det beror inte på att jag gick och blev tjock som vuxen. Nej, svaret är för att jag inte accepteras. Min tjocka kropp får inte finnas. Människor känner en avsky för min kropp, okända människor hatar hur min och andras tjocka kroppar ser ut. Det hatet sprider sig till mig. Jag låter mig liksom övertalas till att också hata min kropp. Detta sker på individnivå, men också genom exakt all media. Konstant. Så det blir ju liksom dubbelt upp.

    Jag tycker inte man är en dålig feminist för att man vill gå ner i vikt, för att man sminkar sig för att se snygg ut, för att man vill känna sig fin i trevliga kläder. Vi är trots allt bara människor. Men snälla snälla, försök iaf reflektera över de beslut du gör, för de påverkar ju andra också i det långa loppet.

  8. Det var inte beroendet i sig som likställdes utan behandlingen. Och det var inte jag som sa det utan en forskare på nyheterna. Jag vill trots allt tro att forskare besitter mer kunskap än andra i denna fråga.
    Och angående att missuppfatta din text så tror jag inte det. Vi talar nog snarare om delvis olika saker i så fall. Om människor enbart lägger upp saker som handlar om vikt och hets omkring det så är det såklart ett problem, det förnekar jag verkligen inte! Men när man känner ångest för att man överväger att lägga upp en printscreen från runkeeper efter sin promenad (ibland andra bilder som skildrar dennes liv) för att någon kan provoceras av det så känns det inte som att problemet ligger hos den som lägger upp bilden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s