when the flowers that we’d grown together died of thirst

Bara några dagar kvar av april nu och körsbärsträden har börjat blomma över, jag hostar och är trött och det finns människor som drunknar i Medelhavet. Det är inte bara tiden som rusar iväg; även hjärtslagen som tycks slå dubbla slag och tankarna som tycks svåra att stoppa.

Jag drömmer mardrömmar och jag drömmer livliga drömmar som nästan känns verkliga i stunden då jag håller på att vakna, jag drömmer att en expojkvän skickar brev och skriver att han vill träffa mig, jag drömmer att jag är gravid och ligger i en säng med värkar och redo att föda men det kommer aldrig något barn, jag drömmer att jag är någon hudnära, jag drömmer sådant som jag sedan glömmer bort under dagen.

Så frågar mamma mig åter igen hur det går med dejtandet, jag försöker skämta bort det med ett äh vem behöver egentligen killar? och då frågar hon om jag ska vara ensam resten av livet. Hon fortsätter att ställa frågor som jag inte har några bra svar på och vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att det ordnar sig säkert eller jag får väl ta tag i det där någon gång. Jag orkar inte bära hennes oro också, jag tyngs ner av min egen oro och rädsla över att faktiskt vara den som är ensam resten av livet. För tänk om?

Men jag berättar om kollegan som jobbar på en annan avdelning på skolan, han med de snälla varma ögonen och en stil som jag egentligen inte brukar dras till. Jag berättar att det är synd att han har en ring på vänsterhanden för jag skulle inte kunna flirta med någon som har en ring. Jag berättar inte att jag tittar efter honom nästan varje eftermiddagsrast eller hur det sipprar ut värme i bröstkorgen när han tycks titta efter mig också och när våra blickar sen möts.

Så scrollar jag bland mina mejl i jakt på ett särskilt mejl och snubblar över ett från P, fyra år gammalt. Du är nog den finaste människa jag någonsin träffat & du förtjänar det bästa. Nöj dig inte med något mindre. Allt kommer att ordna sig. Du är bäst. Ta för dig av livet. Världen är din. Så skriver han och jag cyklar förbi det stora vita trädet bakom min gamla gata nästan varje dag och nu bor hon där istället och det är nog så det ska vara för världen är ju min.

Annonser

2 Comments

  1. vet du. Jag förstår din oro över att kanske få vara ensam resten av livet, att inte ha någon att dela det med osv. Jag är i samma sits som du. Men jag tycker faktiskt inte att din mamma ska behöva fråga dej om det exakt hela tiden. Det gör ju inte att allt blir bättre om hon ska fråga jämt och ständigt. Snarare kanske det blir jobbigare för dej. Kram!

    1. Ja jag kommer nog säga något till henne om hon fortsätter att fråga, så hon förstår att det kan kännas lite jobbigt. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s