det har aldrig varit mer uppenbart, sen den dagen är det du och jag

Löven ramlar ner från träden och landar i mitt hår, på mina axlar. Barnen rullar skrattandes i lövhögarna, höstskrik istället för vårskrik. Nu ramlar jag in i november, jag fotograferar gula och röda träd medan de ännu finns kvar, försöker ta in och spara på det vackra att sakna när det mörka och kalla tar vid.

Jag läser Hanna Hellqvists text om hösten och ensamheten och börjar gråta. För att jag så ofta också vill börja gråta inne på Hemköp eller var jag nu befinner mig när ensamheten slår mig med sådan kraft att jag nästan tappar andan. För att den där förbannade ensamheten skaver precis hela tiden under min hud och gör mig så himla himla himla trött och jag har ingen att falla tillbaka mot när det svartnar för ögonen.

Och så tröttheten som ramlar över mig när någon avundas min egentid (som jag hade bytt bort på ett ögonblick bara för att få vara någons förstaval) eller när någon gång på gång pratar om hur jobbigt det är med foglossning, dagishämtning, vakennätter, osv. Jo jag vet, klart att det kan vara jobbigt. Men ibland himlar jag ändå med ögonen i smyg, känner hur avundsjukan river och undrar om de inte kan se hur lyckligt lottade de är. Som hittat någon att älska, någon att skaffa barn och ett helt liv med. Sådant där liv som jag dagdrömmer om. Och om jag någon gång också hamnar där, då kommer jag att gråta andra slags tårar ner i pannkakssmeten.

nov

orange

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s