jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv

Det där med att vara tillsammans med någon; vara en del av tvåsamheten. Jag tänker ibland på hur rädd jag känner mig inför det, samtidigt som jag längtar. Efter någon som skrattar när jag skrattar, någon att skicka gulliga sms till, någon som tänker på mig och ler flera gånger om dagen, någon som också ger sitt hjärta sin bröstkorg hela sin kropp och själ.

Jag har varit singel i tre år nu, men har inte dejtat mycket under dessa år, trots min längtan efter någon som är rätt. Att gå från ett nio år långt förhållande, som slutade i destruktivitet, till något annat tycks vara ett stort skrämmande steg för mig. Samtidigt som jag behövt vara för mig själv, ta hand om det som finns kvar. Rädslan bottnar nog också i hur det nästan alltid varit för mig i kärleksrelationer. Att vara den som känner mest, som ger bort mer än vad jag får tillbaka.

Jag minns inte riktigt min första kyss, men det var någon gång under mellanstadiet. När man dansade tryckare med killarna i klassen på skoldiscot, svettiga händer och fladdrande hjärta varje gång. När man fick gå på kalas och leka ryska posten när någon fyllde år. När man klottrade killnamn och hjärtan i dagbokssidorna. Jag blev av med min oskuld först när jag var tjugo år, långt efter alla andra kändes det som. Kanske någonstans där emellan blossade mitt stora bekräftelsebehov upp.

Att ha känslorna utanför kroppen hela tiden, skrämma iväg de som tycker att det känslorna är för stora. Jag har varit olyckligt kär fler gånger än lyckligt kär, jag har föredragit nätter med hud och kroppsvärme framför ensamheten, jag har skrivit kärleksbrev som jag aldrig postat. Jag har försökt ändra på mig för någon annans skull, jag har legat bredvid någon som jag önskat var någon annan istället, jag har hoppats låtsats förträngt.

Bekräftelsebehovet finns fortfarande, men det har krympt med åren. Jag längtar efter att bli sedd, på riktigt. Av någon som inte tycker att mina känslor är för stora eller att jag behöver vara på något annat sätt. Men jag känner inte längre för att jaga efter det där, att ge hjärtat rakt ut. Det kanske kommer ändå, jag hoppas i alla fall det.

Annonser

4 Comments

  1. ”Att vara den som känner mest, som ger bort mer än vad jag får tillbaka.”, oj vad jag känner igen mig. Det tar så jävla mycket på krafterna att det är så. Jag tänker som du, ska det va så ska det va på riktigt liksom.

  2. Du beskriver ju allt så himla bra. Jag hoppas och tror att du hittar någon, där du kan vara dig själv. Som det ska vara. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s