jag vill bara känna hur du andas här intill, jag bara blundar

Jag märker hur jag saknar det hudnära, vilken bekräftelse det ligger i att någon tar på mig. Den där närheten som snabbt blir så självklar mellan två personer. När jag ligger i sängen för att sova. Hur jag då ibland försöker minnas känslan av att ligga tätt intill. Andas mot någons nyckelben, luta huvudet mot någons bröstkorg, somna till ljudet av någons andetag.  Hur jag ibland tänker på den där kvällen förra sensommaren, hos M med de vackra skrattrynkorna runt ögonen. När han strök handen längs min rygg när vi satt i soffan, drack vin och lyssnade på musik. När han la en hårslinga bakom mitt öra och kysste mig. När kroppsvärmen kändes mellan oss, ut i alla rum och väggar även när vi inte rörde vid varandra.

Hur påtaglig ensamheten blir. När det inte finns någon som tar på mig. När rummet fylls av min röst och ingen annans när jag säger god natt eller god morgon till katten. När jag inser att nu har jag glömt, igen. Hur det känns. Att sitta tätt intill någon som stryker min ryggtavla, som tar min hand, som kysser min nacke. Att ha någon och att vara någons.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s