will you love my scars so I can heal?

Så är det redan maj och staden har blivit grön nu. Ibland cyklar jag med blicken upp mot trädkronorna i ett försök att stilla hjärtslagen som rusar ikapp med våren. Ibland tänker jag att ja, det gör ont när knoppar brister, Karin Boye hade rätt.

Jag har sagt hej då till aprilmörkret vid en brasa i min barndomsby och ramlat in i gamla vänner. Det kändes som om tiden stått still samtidigt som det kändes som en evighet mellan oss. Jag vek med blicken när jag såg frågorna i deras ögon, stoppade undan det svarta bakom leende och skratt när vi pratade om kärlek jobb barn. Jag vände blicken ner mot marken när jag skymtade henne i folkmassan, hon som har två barn nu och fortfarande samma förmåga att göra mig liten och osäker. Vissa skuggor vill jag inte ta ut i ljuset.

Så har jag gått i skogen, på samma stigar som när jag var barn. Jag och systerdottern skrek varsitt vårskrik och plockade vitsippor och jag väntar på att något nytt ska hända nu. Så har jag några veckor gamla ärr på min hud, jag visste inget annat när ångesten rev så hårt i min bröstkorg att det kändes som om den skulle gå itu. Så känner jag hur frustrationen växer ikapp med det gröna; känslan av att fortfarande vara vilsen.

Så är det som om blixten slår ner i min kropp när jag lyssnar på Lykke Lis nya skiva. Det hade kunnat vara jag som skrivit orden, verserna om det smärtsamma i att älska och förlora. Om rädslan över att förlora förmågan att någonsin kunna känna något igen. Rädslan över att bli van vid alla dessa ensamma nätter. Om längtan efter det storslagna. Längtan efter någon som kan blåsa bort all rädsla, all sorg och sudda bort de bleka ärren. Jag vet precis.

2013 iPhone 2421

Annonser

8 Comments

  1. Jag känner precis likadant om Lykke Lis nya. Den träffade hårt hårt hårt.
    Det enda jag kan skriva är KRAM. vi är många som är med dig, som vet hur det är att känna sig ensam i en värld där man omges av par och att tvåsamhet är det viktigaste i hela världen.

  2. Det är samma längtan, ångest, frågor, ögon som undviker, skratt som döljer det svarta här också. Det hjälper inte dig men… jag tänker på dig. Och förstår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s