I could make a career of being blue

Så hittar jag ett gammalt kort i min plånbok när jag rensar den, föreställandes en yngre P som skrattar. Jag minns när det togs, en sommar i början av vårt förhållande, jag minns att jag var väldigt kär. Och plötsligt kommer det vågor av minnen över mig, fina som svåra, det finns så många. Det känns långt borta nu, som ett helt annat liv för en evighet sedan, finns ens den personen jag var då kvar? Och vem är det meningen att jag ska vara nu?

Vi hörs inte av längre, P och jag. Det känns väl ganska naturligt och kanske också nödvändigt, men samtidigt lite vemodigt. I sommar har det gått tre år, redan. Sedan den där dagen. Då vi satt i soffan, jag hade hämtat nycklarna till min andrahandslägenhet, det regnade och synen av flyttkartongerna fick honom att gråta. Har nog aldrig känt mig så bestämd men samtidigt fullständigt slutkörd som då, i soffan i lägenheten som inte längre skulle tillhöra mig mittemot mitt livs kärlek som blivit till en främling framför mina ögon. Ibland känns det som om jag fortfarande håller på att bearbeta den dagen, den våren, de där sista åren.

Så frågar min systerdotter om jag är kär i någon, vill att jag berättar om alla jag varit kär i. Så slår det mig; jag har inte varit kär i någon på väldigt väldigt länge. Nästan så att jag glömt bort. Känslan. Att vara någons favoritperson. Att längta, sakna efter någon så att det gör ont i bröstkorgen ut i kroppens alla delar och hur den smärtan bara kan botas med hud mot hud. Samhörigheten; att veta nu är det du och jag och inte vilja någonting annat.

Jag tror att min rädsla svärtar ner, gör så att jag drar mig tillbaka istället för ut, framåt. Får mig att tappa hoppet, överge modet. För jag vet inte hur jag ska orka eller våga fler gånger, jag vet inte hur mycket av mig det finns kvar att visa eller älska och jag vet inte om det kanske trots allt bara är i filmerna som dom får varandra innan eftertexterna börjar rulla.

tumblr_n1mhzw6cwz1s5vk5so1_500 tumblr_n0cgld6fi21r5gmiko1_500

Annonser

4 Comments

  1. Fint och skört skrivet. Igenkännande. Du är modig! Du vågar!
    Inte idag kanske men snart, alldeles snart min vän ❤
    Kramar i massor.

  2. hög igenkänningsfaktor som vanligt. har glömt hur det är att vara kär och att det är besvarat. det är den bästa känslan & jag längtar verkligen efter den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s