om du vill får du stanna kvar, för jag har fått nog av ensamheten

Snart har tre år passerat; tre vårar somrar vintrar i ensamhet istället för i tvåsamhet. Att ta klivet ur den tvåsamheten var rätt val, jag har aldrig ångrat mig (trots svår seperationsångest i början). Men jag kan inte låta bli att känna en slags ödmjukhet inför det här att stå utanför en tvåsamhet, att istället höra hemma i ensamheten och försöka vara stark på egen hand. Jag hade glömt det. Jag hade vant mig vid att vara vi med någon. Att somna och vakna bredvid honom, bli irriterad över vardagliga små ting, längta efter honom när vi var ifrån varandra, ha någon som var mitt första val i alla lägen och att vara någons. Allt det där som fanns där innan vår tvåsamhet började falla isär och till slut bli outhärdlig.

Även om jag har vänner familj katt så är sanningen den att jag oftast känner mig ensam. Det är jag som inte tillhör något vi. Det är jag som möts av tystnaden vid dörren istället för en famn att krypa in i varje gång jag kommer hem. Och jag har inte sett den där längtansfulla blicken i ögonvrån när personen som är kär i mig inte vet om att jag ser den, jag har inte sovit sked med någon som jag vet älskar mig, på flera år. Jag hoppas att jag får uppleva något sådant igen, någon gång, snart snart! Då ska jag bära med mig den här ödmjukheten, inte glömma bort. För att inte ta för givet. Och om en vän lever i ensamhet när jag lever i tvåsamhet, då vet jag, vill inte glömma. Som att ibland välja bort fredagsmyset, visa hänsyn, alltid välkomna, ibland värdera vänskapen högst.

Jag vet att tvåsamheten inte garanterar lycka eller att den på något magiskt sätt botar min ångest, men den gör i bästa fall ensamheten lite mindre, självkänslan lite starkare, dagarna lite lättare. Som jag längtar efter det nu, att ha någon att hålla i när jag tappar fotfästet. Att falla för någon som faller för mig, känna att det är här jag hör hemma, här i din blick med mitt huvud mot din hjärtslag under bröstkorgen intrasslad i dina ben armar andetag och jag vill aldrig någonsin att det här ska ta slut.
 beachluv

Dagens soundtrack

Annonser

6 Comments

  1. till sommaren är det tre år för mig med. och även om jag vet att det var rätt känns det ibland jävligt svårt. sista stycket alltså, så jävla bra och sant. vet precis hur det känns. kram!

  2. Det där du skriver, om att inte glömma. Det är så otroligt viktigt, och så svårt. Men kan samtidigt vara så otroligt, otroligt viktigt för en annan människa. Jag vill heller aldrig glömma hur det är att stå utanför tvåsamheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s